Vägröjarna Batra och Sabuni

Hon kom denna vinterdag med ett nytt besked. Moderatledaren argumenterade för att Alliansen skulle lägga fram en egen budget och låta riksdagen rösta om den. Alliansen skulle vara beredd att i riksdagen vinna över regeringen Löfven. Men det var också här som Alliansens definitiva upplösning tog fart. Förslaget var inte förankrat hos de övriga partiledarna, det var bara ett moderat besked.

Kristdemokraterna hade redan tidigare beslutat att lämna decemberöverenskommelsen. Den var ett slags borgerlighetens sätt att binda de egna händerna bakom ryggen. Munnen kunde prata men fingrarna kunde inte trycka på voteringsknappen mot regeringen. Allianspartierna hade lovat att inte söka stöd för sin politik i riksdagen mot att den socialistiska minoriteten fick regera. Alliansen hade fått 141 mandat mot Socialdemokraternas och Miljöpartiets 138 i riksdagsvalet 2014, men de två rödgröna partierna förklarades självklara som regeringspartier. Vänsterpartiets mandat ansågs rena men Sverigedemokraternas smutsiga.

Anna Kinberg Batra hade inga tankar om SD i en regering, hon sade sig inte ens vara beredd att förhandla budget med partiet, utan bara söka stöd för Alliansbudgetar. Kinberg Batra fick hård kritik. Centerpartiet och Annie Lööf sa tvärnej. Jan Björklund, som med sin inkonsekvens i SD-frågan lade grunden för Liberalernas problem, gav inte något stöd. DN ledare skrev: ”Torsdagens utspel var teater, nya krumbukter från en vilsen oppositionsledare.”

Denna ledarsida förklarade dock att Kinberg Batra vred rätt på det som så länge varit fel: ”Att i riksdagen försöka få igenom så mycket som möjligt av sin egen politik är den rimliga utgångspunkten för partier, oavsett om de sitter i opposition eller i regeringsställning.”

Kinberg Batra fick lämna sin partiledarpost i augusti samma år. Vikande opinionssiffror, med gamla Reinfeldt-siffror i minne gjorde att missnöjet pyrde på olika håll inom partiet. Kinberg Batra ansågs för stel, sades ha svårt att kommunicera. Möjligen ansträngde hon sig för mycket för att vara statsministerkandidat. Det är svårt att veta exakt vad som slår genom hos väljare, när och varför. Vi får inte svaret på om tiden hade talat för Kinberg Batra.

Moderaterna har vandrat vidare politiskt och tagit långt längre steg än de Kinberg Batra presenterade 2017. Den 1 november samma år sade efterträdaren Ulf Kristersson i en DN-intervju: ”Nej, jag tänker inte samtala eller förhandla eller kompromissa med Sverigedemokraterna.” I dag är Sverigedemokraterna en given del i ett nytt regeringsunderlag. Moderaterna har tagit förhållandet till Sverigedemokraterna till ett direkt samarbete. Det talas om ”våra fyra partier” och gemensamma budgetar läggs. Det enda som ännu inte sägs vara aktuellt är Sverigedemokraterna i regering. Det senare tycks dock mer och mer vara av praktisk karaktär med hänvisning till oerfarenhet.

I det lilla Liberalerna har en liknande strid pågått. Om möjligt med ännu hårdare ord och vassare knivar. Efter Jan Björklunds allt mer ostadiga styre och en januariöverenskommelse som låste in den partiledare som skulle komma efter, tillträdde Nyamko Sabuni.

Förutsättningarna att lyckas som liberal ledare borde finnas för en kvinna som kommit till Sverige som flykting från Burundi och som med sin bakgrund skulle kunna ta tuffa strider i hederskulturfrågor och integrationskonflikter.

Men det gick inte.

Nyamko Sabuni var motståndare till januariöverenskommelsen men valdes ändå när hon ställdes mot partietablissemangets Erik Ullenhag. Det var en tokig ingång. Att lova att hedra avtal man inte tror på blir till ett svårtolkat budskap för väljarna. Inte ens efter att januariavtalet försvann ur bilden vände det för Sabuni.

Bilden var satt av att Sabuni inte kunde kommunicera, att hon uttalade sig dumt, att hon var köpt av konsultbolagen och så var hon , enligt kritikerna, för pragmatiskt inställd till Sverigedemokraterna. Dagens Nyheters ledarsida drog 21 januari 2021 till med ”Det är Sabunis vägval som störtar L mot botten”.

Kanske var rollen fel för Sabuni, kanske var hon i fel tid. Men väljarna hittade aldrig till henne, partiets olika falanger tröttnade, mediernas ljus blev besvärligt, uttalandena föll fel och till slut gav Nyamko Sabuni upp.

Men efter henne kom en reserv. Han som hade synts redan under kampen mot Erik Ullenhag, då avfärdad som sidofigur. Men säkert såg Johan Pehrson redan då möjligheterna från reservbänken. Och likt den där inhopparen som inte har något att förlora med bara ett par minuter på sig att avgöra matchen springer Johan Pehrson rätt mot mål. Motståndarna försöker trycka till honom, men han bryr sig inte utan går med hela sin tyngd framåt. Det är allt på ett kort. Det är inte några invecklade resonemang om SD, tvärtom har Sabuni-linjen vässats, det är ingen tvekan om att Liberalerna ingår i ett regeringsalternativ med SD. Det viktigaste är åter att byta ut S-regeringen.

Räcker det ända fram? Kanske. Folk dras till den som ser ut att vara en vinnare och om Pehrson-effekten är tillräcklig för att räcka över valdagen i september kan ett till synes utslaget parti resa sig på nio. Med lyfta opinionssiffror är det plötsligt märkligt tyst från de interna kritikerna.

Varken Anna Kinberg Batra eller Nyamko Sabuni fick prövas i val. Opinionsmätningarna ville inte lyfta. De ansågs misslyckade och dömdes ut av medierna och av de egna, tålamodet tröt. Men vad blir då deras främsta politiska arv? Bara nederlag? Nej, snarare att de röjde väg för sina efterträdare.