Värderingar gäller alltid
När Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfven på lördagen tog till orda om partikamraten Omar Mustafa, innebar det slutet för den senare som suppleant i partistyrelsen.
Löfven kunde inte acceptera att Islamiska Förbundet, där Mustafa är ordförande, flera gånger bjudit in antisemitiska och homofoba föredragshållare.
”Vi ska inte bygga arenor för människor som står för motsatta värderingar.” sa Stefan Löfven i en intervju med Expressen TV.
Löfven förklarade vidare för TT att det inte går att vara förtroendevald i Socialdemokraterna om man inte fullt upp kan stå upp för ”partiets värderingar om människors lika värde och jämställdhet mellan kvinnor och män”.
Omar Mustafa svarar i Aftonbladet att han alltid arbetat för rättvisa, jämlikhet och mänskliga rättigheter. Han skriver: ”Partiledningen menar dock att man inte kan förena ett partiuppdrag och ett uppdrag i det muslimska civilsamhället. Partiledningens uppfattning är inte bara beklagligt, det är även en skrämmande signal till muslimer och andra troende socialdemokrater.”
Mustafa får stöd från flera socialdemokrater, däribland statsvetarprofessorn Ulf Bjereld och ordföranden i S-rörelsen Tro och solidaritet, Peter Weiderud. Bjereld menar att medierna ägnat sig åt ett drev och klistrat på Islamiska förbundet och Omar Mustafa värderingar genom att blanda ihop stadgar med dokument som enbart länkats till på förbundets hemsida.
Fallet med Omar Mustafa ställer frågor om religion och politik på sin spets. Att skilja på politik och privat religiös åskådning är en självklarhet för de flesta. Få svenskar väljer företrädare utifrån religiösa gränser. Allt annat vore förödande.
Men att förväxla religionsfrihet med frihet från att ta ansvar för de egna värderingarna leder fel. En ordförande i en religiös organisation kan inte rimligen hävda att de värderingar han eller hon företräder – exempelvis i form av synen på homosexualitet, jämställdhet och familj – upphör när han eller hon går in genom dörren till ett partikansli. Omvänt kan inte en politiker propagera emot homosexuellas rättigheter för att sedan ta på sig en religiös hatt och förkunna att kärleksbudskapet omfattar alla. Det skulle leda till trovärdighetsproblem både bland valmanskår och församlingsmedlemmar.
Islamiska förbundet har tidigare länkat till ett dokument kallat ”Den muslimska familjestadga” där det sägs att medfödda karaktärer hos mannen och kvinnan ”leder till skillnader i vare köns lagliga status”, att homosexuella relationer som inte leder till avkommor är förbjudet och att preventivmedel inte är tillåtet utan båda parters samtyckte. Som Ulf Bjereld påpekar, behöver det inte med nödvändighet betyda att det är organisationens värderingar, även om summan av de länkade dokumenten och inbjudna föredragshållare är besvärande.
Å andra sidan kan Omar Mustafa i sin roll som ordförande bidra till att Islamiska förbundet tar fram stadgar där det görs klart att öppen homosexualitet och kvinnors rätt att använda preventivmedel även utan sin partners samtycke är fullt förenligt med en islamisk livsstil. Då blir steget till Socialdemokraternas partistyrelse betydligt mindre kontroversiellt.
