Vem glömde att trycka på startknappen?
Magdalena Andersson går till val på att vara Magdalena Andersson. Och på att hoppas att den avhoppade ”ska-göra-kaos”-regeringspartnern, Miljöpartiet, ska klara riksdagsspärren. Andersson ska också luta sig emot ett vänsterpopulistiskt parti med radikal socialism och Nato-fientlighet på programmet. Till det kommer att Anderssons koalition ska få ihop det med en tidigare huvudfiende, Annie Lööfs Centerpartiet. C är ett parti som under Lööf gått från en av S avskydd nyliberalism till att – utöver att vara anti-SD – representera något ytterst otydligt.
Denna formation ska på något sätt bilda regering, är det tänkt. Med en maffiastyrd krigförande stormakt som granne, med pågående energikris som hotar att gå från extrempriser i södra Sverige till faktiska periodvisa stängningar av delar av elnätet, med fortsatt extrema nivåer av skjutningar i svenska städer och med en välfärdsstat som läcker i flera ändar, är förutsättningarna små för att en sådan regering ska bli till. De borde åtminstone vara det. För det hänger förstås också på motståndet.
Bortom Allianssprängningen har inte borgerligheten lyckats formera något nytt. Efter att ha övergivit den hopplösa isolera-SD-strategin övergick borgerligheten till att helt utplåna sig som ett självständigt politiskt alternativ. De borgerliga förlitar sig istället helt på ett i grunden kollektivistiskt parti, SD, som numera bara glider med i opinionen och vars politikutveckling landat i att Kriminalvården ska döpas om till Straffverket.
Efter januariavtalets haveri hade det funnits tid att återuppbygga förtroendet mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna för att formera ett borgerligt alternativ under devisen ”Omstart Sverige”. En borgerlig trio hade kunnat specificera de mest akuta områdena att åtgärda (energi, försvar, brottslighet, skola, sjukvård, integration, trafikinfrastruktur) och utsett skuggministrar på varenda ett av dem. Med en i vetenskap och realism förankrad politik från en samlad borgerlig opposition hade S-regeringen ställts inför verkligt motstånd. Allmänheten hade fått konkreta alternativ till styret i varenda avgörande fråga.
Till det borde det ha fogats en framtidsinriktad ekonomisk politik, miljöpolitik och forskningspolitik för att återföra Sverige till toppen av innovation och utveckling. I en borgerlig omstart för Sverige hade politikerna stått för grundbygget och medborgarna för utförandet. En sådan gemensam ansträngning hade kunnat förändra opinioner, dra med människor i entusiasm för något som inte bara är emot utan också för något.
Den ansträngningen gjordes inte och Ulf Kristerssons regeringsalternativ är nu vagare och svagare än vad det borde vara. Moderaterna lyfter inte under Kristersson. Han vacklar i sitt ledarskap mellan att vara den hårdföra oppositionspolitikern som trycker till regeringen för dess inkompetens och att försöka förmedla att här står en förenande statsminister redo att föra Sverige genom en europeisk krigs- och kristid. Kristdemokraterna har den starkaste personliga profilen i Ebba Busch men samtidigt en luddig identitet som parti, där många uppfattar KD som ett SD för bistånd. Liberalerna förefaller mest hoppas på att Johan Pehrson-vurmen ska hålla över mållinjen på valdagen så att man kan ta itu med de interna sprickorna senare.
Tyvärr står tidigare Alliansuppbrott, partiegoism och ingrodda maktstrukturer i vägen för att erbjuda svenska väljare en väl utarbetad plan för den omstart som Sverige så väl behöver.
Det är synd.
