Vem håller tänt när Lars försvinner?
Hur ser den typiska företagaren ut? Han är en man som heter Anders och är 53 år gammal. Han kan också heta Johan och vara 52 år gammal. Eller Lars och vara 54 år. Eller ja, Lars är förmodligen snarare en bit närmre pensionsdatum – låt oss återkomma till det.
När Företagarna i Ystad för ett par år sedan gick igenom företagsägandet i kommunen såg det även här ut ungefär så Anna smög sig in på sjätte plats, efter Fredrik. Annars var det män med typiskt svenska namn på topp-tio-listan över företagare och företagsledare.
På modern struktursvenska heter det som SVT sammanfattade i sitt program Ekonomibyrån: ”Vit man äger”. Så kan man välja att se det, och sedan fundera på hur denna ojämna fördelning av ägandet ska jämnas till efter kön och hudfärg. Nu hade inte SVT något radikalt ägandefördelningsförslag. Ekonomibyrån hade fokus på riskkapital och hur det satsas. Det finns absolut en viktig ingång i hur riskkapitalister väljer att investera. Det är troligt att det är lättare att investera i branscher som man själv är bekant med och då också som en följd i människor som påminner om en själv. Då kan säkert möjligheter missas av vit man som vill äga mera.
Men det är lätt att i strukturanalyser förbigå viktiga frågor. Som att företagande i huvudsak handlar om personliga ekonomiska risker och hårt arbete. Att det ofta i startskedet gäller att satsa allt man äger och har på något man tror på. Det kommer troligtvis inte att knacka någon riskkapitalist på dörren som erbjuder 10 miljoner kronor mot att man köper in ett gäng saccosäckar, de senaste laptoparna och en het kaffemaskin.
Eller så kan man klura på vad som ska hända med alla företag när Lars – för han är som sagt oftast äldre än Anders – ska lämna över till nästa generation. I Ystad är ungefär var sjätte företagsledare över 65 år, en högre andel än i riket. Finns det över huvud taget någon som vill ta över, man eller kvinna? Är flaskhalsen i så fall att verksamheterna inte är tillräckligt lönsamma för att vara attraktiva, att skatterna fortsatt gör det svårt med generationsskiften inom familjen eller att det saknas kompetens, kapital och villiga köpare i närområdet?
Enmansbolag som har hankat sig fram kanske mest är en personlig känslomässig förlust om de avvecklas när det är dags för ägaren att pensionera sig. I en del fall kan det vara enklast att avveckla, även om rörelsen är lönsam eller har utvecklingspotential. Då är det tristare, och kan bli en förlust även på ett större plan, om det med en ny aktiv ägare hade kunnat innebära fler privata arbetstillfällen i lokalsamhället. För ett större framgångsrikt företag med uppenbar ljus framtid är det sannolikare att koncerner eller andra större nationella och internationella investerare tar över. Det kan ha både för- och nackdelar. Risken är att den lokala kopplingen försvinner, att intresset för lokalsamhället inte är detsamma. Möjligheten kan ligga i att det finns större ekonomisk kraft att expandera verksamheten – förhoppningsvis utan att flytta den.
Men för de allra flesta små företagare handlar det om att över huvud taget finna någon som är villig att köpa och ta över. Och då är frågan hur många unga kvinnor och män som har eget företagande som en möjlig del i sin framtidsplanering, som är beredda att starta eget eller låna för att köpa något etablerat.
Alla strukturer må vara – men Lars och Anders har hållit uppe en hel del av samhällets välfärd genom sitt företagande. Om de välståndsskapande strukturerna rasar och inte ersätts av några nya är den största risken att allt för få människor vågar äga och driva, inte att de som äger har ett visst kön eller hudfärg.
