Vem ska kräva att fansen sköter sig om inte spelarna vågar?
Även om allsvensk fotboll inte håller europeisk toppnivå kan den vara en njutning om publikinramningen är den rätta. På det viset är svensk fotboll mycket bättre i dag än för några decennier sedan, då det ofta ekade tomt på läktarna.
Publiktrycket har dock en baksida, särskilt om supportrarna tröttnar på sitt lags prestationer. I söndags var det delar av AIK-klacken som fick utlopp för sina känslor på ett för omgivning riskfyllt sätt (Aftonbladet 28/5). Bengaler och knallskott kastades in på planen, mot spelare och mot andra läktarsektioner. Polisen fick stoppa publik som försökte storma planen.
Det slutade nu utan någon stor katastrof, sådana som fotbollen har varit med om många gånger. Diskussionen om hur farligt det egentligen är med pyroteknik på fotbollsmatcher är evig, men just kastandet av dylika föremål mot andra människor är definitivt farligt. Och det är trots allt inte avsikten med fotboll, hur viktig människor än anser den vara.
AIK-supportrarnas uppvisade missnöje med förlusterna ledde till att vd:n Manuel Lindberg avgick. De största allsvenska klubbarna samlades till krismöte och justitieminister Gunnar Strömmer kallade Svenska fotbollförbundet till kvartssamtal (Expressen 29/5).
Fotbollsspelarna i AIK verkade mest inriktade på att inte reta fansen. AIK-spelaren och lagkaptenen Alexander Milosevic sa till Expressen: ”Jag kommer framför allt inte säga något negativt om våra supportrar, nu när vi ligger där vi ligger. De är där och stöttar oss.”
En annan spelare sa till Aftonbladet: ”Jag förstår publiken. De är frustrerade för att saker inte går som de brukar. Det är mycket känslor och de måste uttrycka sig själva.”
Ytterligare fler spelare uttalade sig på liknande vis.
Det i sig visar på en kultur där fotbollen har tappat proportioner. Förluster svider. Men man slänger inte smällare och bengaler mot andra, eller riskerar bränder för att man inte vinner tillräckligt med poäng. Man tränar mer. Det bör professionella fotbollsspelare veta och förmedla till fansen. Annars antyder det att spelare inte rakt ut vågar säga till fansen att det skadar fotbollen och klubben när det kastas bengaler och smällare.
Allsvenskan må bestå av föreningar med krav på medlemsmajoritet – den så kallade 51-procents regeln – men verksamheten är i hög grad kommersiell. Som Ystads Allehanda berättat säljer Malmö FF Hugo Larsson för många miljoner euro, pengar som också sipprar nedåt till tidigare klubben Ystads IF. En fantastisk framgång för en ung spelare. Och en påminnelse om vilka pengar som är inblandade. Det visar tydligt att elitfotboll inte handlar om ideell verksamhet på det vis man annars förknippar med civilsamhälle och föreningar.
Om fotbollen kräver stora säkerhetsarrangemang på och runt arenorna, då är det däremot en fråga om prioriteringar vad staten ska stå för. I oktober förra året sammanställde Idrottens affärer polisens direkta kostnader för de sex Stockholmsderbyna till 6,2 miljoner kronor. Fotbollsklubbarna själva hyr dessutom in ordningsvakter för stora belopp. Derbyn och större möten mellan storstadslagen kräver runt 70 vakter. Det räcker uppenbarligen inte alltid.
Klarar inte klubbarna och spelarna av att tala om att de kräver ett schyst uppträdande av fansen då kan de knappast heller kräva att skattebetalarna ska betala kalaset. Men pengarna är egentligen det lilla. Ska fotbollen vara en god kraft måste elitklubbarna och dess fans visa vägen. Avarterna skickar helt andra signaler till ungdomar och föräldrar om fotbollens plats i samhället.
