GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Vilks visade vad som sätter yttrandefrihetens gränser

Lars Vilks lärde oss att yttrandefriheten är begränsad av annat än lagar och domstolar.
Ledare • Publicerad 4 oktober 2021 • Uppdaterad 5 oktober 2021
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
Lars Vilks inviger rondellhunden ”Trelle” i juni 2007.
Lars Vilks inviger rondellhunden ”Trelle” i juni 2007.
Foto: Louise Ercolino
Lars Vilks vid invigningen av rondellhunden Trelle, 2007.
Lars Vilks vid invigningen av rondellhunden Trelle, 2007.
Foto: Louise Ercolino

Sommaren 2007 pryddes Trelleborg av det som påstods vara världens största rondellhund ”Trelle”. Den hade skapats i samarbete mellan Lars Vilks och elever på Bastionskolan. Den stora hunden skapade debatt i staden. Trelleborgs Allehanda rapporterade om flera missnöjesyttringar riktade mot konstverket. En insändarskribent i Trelleborgs Allehanda röt till: ”Den skapelsen har inget konstvärde. Det är det fulaste jag sett i mitt liv.– Lars Vilks är jättekass som konstnär (om han kan kallas konstnär?)”

Andra kritiker gick mer handgripligt tillväga. TA rapporterade: ”Vid ett flertal tillfällen har hunden varit utsatt för mindre attacker med små brännskador som följd. Men Trelle har visat sig stå pall för det mesta.”

Lars Vilks uppskattade att eldarna. –”Det är bra att de visar intresse. Jag får verkligen beundra dem. De verkar ju inte vekna av dåligt väder och regn. Jag tycker mig se några riktiga expressionister som ligger bakom eldandet” sa konstnären i en för honom typisk kommentar. Lars Vilks var känd för att hävda att yttringar från det omgivande samhället var en del av konstverket. Han lät dessutom meddela Trelleborgs Allehanda att rondellhunden mycket väl skulle kunna stå pall långt bortom det ursprungliga tillståndsdatumet: ”Den är välgjord och kan absolut klara en säsong till. Någon risk för att den ska rasa finns inte, den är överdrivet säker.”

Det var en typisk konstdebatt som alla som följt Lars Vilks kände igen sedan hans långvariga kamp mot myndigheter med Ladonien och Nimis.

Samma höst skulle Lars Vilks föreläsa på biblioteket i Trelleborg. Han fick inte komma. Den dåvarande bibliotekschefen ställde in besöket med hänvisning till att "Eftersom jag företräder en offentlig institution och sitter på skattemedel vill jag inte medverka till att Vilks provokation uppmärksammas ytterligare."

Vad hade hänt? Konstdebatten och rondellhundarna hade tagit en annan vändning. Som en slags kommentar till Jyllands-Postens Muhammedteckningar hade Lars Vilks ritat rondellhundar av annat slag än jättehunden ”Trelle”. Rondellhunden hade nu avtecknats med ett nytt huvud under titeln ”Profeten M. som hund”. Vilks verk fick inte vara med i en liten värmländsk utställning och med det beslutet satte allt fart.

Publicering av Lars Vilks verk blev inte bara kontroversiellt utan direkt farligt. Varje redaktör var tvungen att överväga risken med att publicera en rondellhund av Vilks eller en Muhammedteckning från Jyllands-Posten. Den konstdebatt om gränser, om vad som är konst, om vad människor måste acceptera och hur myndigheter kan utmanas blev till dödligt allvar. Det stod klart att yttrandefrihetens gräns i praktiken inte enbart sätts av lagstiftare och domstolar. Den begränsas där det är förenat med potentiell livsfara att yttra något, att skriva något, att rita något eller att publicera något. Den linjen gick i detta fall någonstans i islamismen och hos dess extrema uttolkare.

Inte ens i Sverige styr vi över vår egen yttrandefrihetsgräns. Därför var det så underligt att debatten i mångt och mycket kom att fortsatt handla om Lars Vilks gjorde rätt eller fel, vad han representerade och om han lånade sig till fel krafter eller bara levde upp till sina principer. Det väsentliga var nämligen att förutsättningarna hade förändrats, något annat än demokratin och dess institutioner satte villkoren för det tillåtna. Diskussionen om provokationens värde blev därmed obsolet. Eller borde ha blivit.

Flera mordförsök riktades mot Lars Vilks, han undkom en mordbrand vid det egna huset och överlevde dådet vid Krudttønden i Köpenhamn. Han levde sedan under ständig livvaktsövervakning, precis som under den bilresa som blev hans sista. Livskonstverket slutade i en brutal bilkrasch, där han och två livvakter miste livet.

Lars Vilks hade förtjänat att få leva fritt och strida för sin konst på det sätt som han gjorde med Ladonien, Nimis och rondellhunden Trelle: ”Det är bra att de visar intresse.”

Petter BirgerssonSkicka e-post
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Ystadsallehanda och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.