Annons

Yttrandefriheten prövas av provokatören

Ett fritt samhälle tolerar provokatörer. Att med domslut försöka hindra manifestationer och utverka inreseförbud mot enskilda provokatörer är demokratiskt tveksamt.
Ledare • Publicerad 31 augusti 2020 • Uppdaterad 1 september 2020
Detta är en ledarartikel som uttrycker Ystads Allehandas politiska linje. Ystads Allehanda verkar på ledarplats för humanistiska värderingar och fri ekonomi. Tidningens politiska etikett är liberal.
300 poliser kommenderades ut på Malmös gator.
300 poliser kommenderades ut på Malmös gator.Foto: TT

Den verkliga provokatören skadar ingen. I provokationen ligger att handlingen i sig inte orsakar någon materiell eller fysisk skada hos den handlingen är tänkt att provocera.

Tacksammast att provocera är allvarsamma auktoriteter. Det kan vara att utmana en politisk makt, en religiös överhöghet, en lagstiftning som moraliserar över människors sexualliv eller dylikt. En provokation kan också vara tom. Som att säga kuk och knulla 20 gånger i tv 2020. Den kan också vara medvetet kalkylerad för att tända en gnista, som att sparka eller elda en koran i Malmö. Om det är en dansk som kommer till Malmö för att göra det så är utgången lätt att förutsäga. Tyvärr.

Annons

Det är enkelt att ta avstånd från den onödiga provokationen. Men den tjänar förstås sitt syfte först när någon reagerar på den. Ger sig folk ut på gatorna, gapar, smäller och ställer till med upplopp och får ut polisen i piketbussar– då har provokatören gjort sin poäng. Om eldningen av och sparkandet på koranen negligeras har de som antogs bli provocerade visat behärskning och skjutit provokatören i sank. Det blir som att säga kuk i tv 2020 – ingen bryr sig och provokatören får lägga sig missnöjd. En del religiösa företrädare förstod det, men tyvärr lyssnade inte alla på det rådet.

Religiös frihet är inget skydd mot provokation. Den som eldar ett politisk manifest eller religiös urkund kan ha som syfte att visa sin avsky mot islam och/eller muslimer. Men det kan också vara att protestera mot förtryck som vederbörande menar att läran och dess förkunnare står för. I auktoritära system är det sådana provokationer som leder till straff. I fria, demokratiska system gör det inte så. Det betyder inte att provokatören i sig är en demokrat med goda syften. Yttrandefrihet fungerar inte så. Precis som religionsfriheten inte tar hänsyn till om en viss religiös inriktning har ett gott syfte eller inte.

Att som polisen och förvaltningsrätten först nekar en sammankomst mot islam för att sedan ge den danske islamhatande politikern Rasmus Paludan två års inreseförbud är däremot demokratiskt utmanande. Är det den förväntade reaktionen mot provokationen som utgör samhällshotet? Om grunden varit att Paludan själv skulle uppmana sina anhängare till upplopp hade saken varit en helt annan. Är det en tillräcklig grund att man anses vara extremist eller provokatör till upplopp för att stoppas från att hålla sammankomster?

Vad skulle då förvaltningsrätten besluta om Salman Rushdie aviserade ett besök med höglösning ur Satansverserna? Eller för all del om Lars Vilks var dansk och skulle besöka Sverige för att hålla ett föredrag om rondellhundar?

Nu eldades en koran ändå, även utan Paludan på plats. Och reaktionen blev vad provokatörerna väntade sig. De vann och upploppsmakarna förlorade.

Kan då eldningen utgöra hets mot folkgrupp? I lagens mening skulle det möjligen kunna vara det, som den är skriven. ”Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år.”

Men i så fall måste lagen kunna tolkas som att en eldning av koranen i sig är ett meddelande som i sig utgör ett hot mot en religiös grupp, eller att det tillsammans med andra yttranden blir det. Och man måste kunna fastställa skälet bakom att någon eldar en koran. Är det en protest mot förtryck, en tom handling för att visa att det går, eller är det en aktion i syfte att tända gnistan till kravaller? ? Och hur ska man avgöra om de som ställde till med upplopp verkligen är kränkta av religiösa skäl eller bara tog chansen att kasta sten mot polisen? Lycka till med det i domstolen.

Det blir en juridisk svårsmält fråga. Den är för viktigt för att överlåta till jurister. Men utgångspunkten för en liberal demokrati är att yttrandefrihet gäller och att religiösa urkunder får brännas. Annars är det någon annan forma av krati.

Petter BirgerssonSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons