AC/DC: Black Ice

Och 35 år in i karriären har det inte blivit dags att testa nya vägar. Det behövs inte många takter av Black iceförrän blodet börjar sjuda, nävarna knyts och den primitiva, riffälskande neandertalaren i en bultar för att få komma ut och leka.

För trots att det var åtta år sedan senaste studiobesöket, trots att den ständige skolpojken Angus Young har hunnit fylla 53 och trots att Brian Johnson trillat över 60-strecket, så har de inte glömt hur man gör för att piska fram det patenterade AC/DC-öset.

Och även om Black iceinte är någon ny Back in black, för så explosiva är grabbarna inte längre, så kan man ana fornstora dagars sprakande högspänning i låtar som inledande Rock'n'roll train, den obevekliga War machineoch slidemonstret Stormy may day.

Att de plockar ner tempot i Rock'n'roll dreamär inte heller dumt. Och den Springsteen-rockiga Anything Goes, som säkert får en del purister att dra öronen åt sig, blir ett skönt och oväntat avbrott efter den trio rifftunga låtar som öppnar plattan.

Men att de trycker in hela femton låtar, och låter kalaset skena iväg till nästan en timmes speltid, är lite synd. För till slut blir det väl många riff på ett bräde, och Black Icelandar inte som den käftsmäll på hakan man gått och bett om så länge.

Men så hinner man nog samla på sig en del material om man får åtta år på sig att fila på låtidéer.