Det gick åt skogen - lodrätt och vågrätt!

Pernilla Wiberg kastade sig utför störtloppsstupet i Klippiga Bergen i samma moment som Per Elofsson passerade några snåriga buskar halvvägs in i det klassiska 15-kilometersloppet. I exakt det här ögonblicket såg OS riktigt intressant ut för svensk del. Den fjärde tävlingsdagen i Salt Lake City hade goda förutsättningar att också bli den mest lyckosamma hittills. Efter några hundra meters lodrätt körning klockades Pernilla för den snabbaste starttiden av samtliga störtloppstjejer och efter 7,5 kilometers vågrätt körning hade Elofsson den tredje bästa tiden. 13 sekunder efter ledarhanen, visserligen, men benen verkade pigga och blicken var bestämd. Men roligare än så blev inte tisdagskvällen. Under de avslutande 7,5 kilometrarna kom Per Elofsson längre ifrån guldet för varje stavtag han tog och uppe i Klippiga Bergen vinkade Pernilla Wiberg farväl av tätstriden med några flaxiga luftfärder. Elofsson femma, Wiberg 14:e. Jag tillåter mig att vara besviken - trots att TV-experten Örjan Blomqvist gång på gång hissade Elofssons insats. Jag hade hoppats att en maximalt revanschsugen Per Elofsson skulle hävda sig ännu bättre, inte minst när några av de riktiga snökanonerna avstod 15-kilometersrundan. Tysk-spanjoren Johann Mühlegg, som körde toppluvorna av hela världseliten i lördags, stod som turist och följde loppet i målfållan och det fanns fler presumtiva medaljörer som av taktiska skäl inte ville tömma sin kropp på kraft den här dagen. Kanske borde man lärt sig av Nagano-OS, men jag trodde verkligen på ett guld för Per Elofsson eller åtminstone en medalj. Visst, femteplatsen var en uppryckning jämfört med tremilskatastrofen och nu är Per Elofsson i alla fall "inne i matchen". Det var han definitivt inte i lördags kväll. Fortfarande har han ett par chanser till på sig att leva upp till sitt rykte som världens främste skidåkare. Men såg ni hur Andrus Veerpalu högg sig fram i snön? Det var som om hans kropp intagits av en urkraft som förflyttade karlen från punkt A till punkt B på ett sätt som skidvärlden sällan skådat. Veerpalus mästerverk i Soldior Hollow är Estlands första guld i vinter-OS genom tiderna och en av landets största idrottsframgångar någonsin. Guldet är skäl nog för estländarna att hoppa och studsa och fira så att den vackra ringmuren runt Tallinn kan känna sig hotad. Men inte bara det. Jaak Mae såg till att även bronset blev estländskt. För att som guldsugen svensk åtminstone få provsmaka lite på segerns sötma kunde jag inte låta bli att ringa upp IFK Ystads handbollsbjässe Kaupo Palmar. Han hade nyss pratat med sin bror som följt bragdloppet från en av många estländska pubar som visar OS på storbilds-TV. Liksom Veerpalu kommer Kaupo från södra Estland, där längdåkning på skidor är en mycket populär sysselsättning vintertid. Annars är det två för oss nordbor lite överraskande sporter som dominerar i Estland: Basket och tiokamp. I basket har Estland exporterat spelare till den högklassiska NBA-ligan i USA och i tiokamp kan man stoltsera med en färsk olympisk guldmedaljör från Sydney. Kaupo Palmar berättar att han själv åkt mycket längdåkning som skolbarn. Vi som bara sett Kaupo i rollen som hänsynslös dunderskytt i handbollens elitserie har kanske lite svårt för att föreställa oss denne tvåmetersman gå på tur med lusekofta och ryggsäck. Kaupos idrottsval föll till slut på handboll och Veerpalus på skidor. Det känns som att rätt man hamnade på rätt plats. Själv hade Kaupo trott på ett OS-guld för sin landsman - men först på femmilen. "Stian Tönnesen och jag har pratat en del skidor på sistone. Han har snackat om sina norrmän, men själv jag har varnat för Veerpalu. Han är en av världens främsta åkare i den klassiska stilen" säger Kaupo Palmar. Det återstår att se om de estländska triumferna fortsätter i Lunds idrottshall i kväll, när IFK Ystad möter H 43. Stian Tönnesen har som spelmotor i uppgift att backa upp storskytten till höger om sig. Frågan är bara om han har någon större lust...