Elvis Costello
Island/Universal Är man lite långsökt så finner man en ironisk poäng i att Costello valt att inleda senaste albumet med en låt som heter "45". Visst, det kan förvisso vara en ålder, men själv vill jag tro att titeln är en hyllning till den rara gamla vinylsingeln. Men oavsett om man nu detektivgranskar "When I Was Cruel" med lupp eller mikroskop, så hittar man absolut inget med singelpotential. Däremot skulle jag inte bli förvånad om man får se en massa hårdpressade ettor och nollor som räcker lång näsa. Han är sån, Elvis. Det är ungefär lika lätt att förutspå inriktningen på ett kommande Costello-album som det är att klippa tånaglarna när man kör bil. Det här är en skiva som jag verkligen vill tycka om, men... Nej, den framstår efter fem lyssningar enbart som ett illa genomtänkt "projekt", där flertalet av låtarna är lika tunga, tröga och fantasilösa som en gammal Volvo 240 DL. Det mesta är musik att gnissla tänder till. Här är en del påbörjad, men inte slutförd inspiration. Som i "When I Was Cruel 2" och "Tear of Your Head", som båda har starka verser men dessvärre refränger som är svagare än amerikanskt kaffe. Trots detta vet Costello precis vad han gör. Annars hade han knappast avslutat en platta som inleds med "45", med en låt som heter "Radio Silence".
