Gravid efter misslyckad medicinsk abort
Oron är ständigt närvarande hos Maria. Hon vet inte vad det hon gått igenom gjort i hennes kropp och hur det påverkat barnet hon bär på. BILD: THORSTEN PERSSON" BORDER="0"Oron är ständigt närvarande hos Maria. Hon vet inte vad det hon gått igenom gjort i hennes kropp och hur det påverkat barnet hon bär på. BILD: THORSTEN PERSSON Det hela började i slutet av förra året. Maria hade fött en dotter under sommaren, men efter ett chockbesked i september att hon var gravid igen uppsökte hon sjukhuset. Hon kunde inte behålla barnet hon bar. På sjukhuset fick hon träffa en barnmorska och de kom överens om att Maria skulle göra en medicinsk abort. En lördag i slutet av november tog hon första steget. En läkare konstaterade att Marias graviditet var i sjunde veckan och hon fick verkställa sitt beslut genom att ta två "abortpiller". - Jag svalde dem på stående fot, berättar Maria. Sköterskan såg på och sedan man konstaterat att jag inte började må illa fick jag gå hem. Det Maria visste om tabletterna var i princip bara att hon "inte skulle kunna ångra sig" när hon väl tagit dem. Med sig fick hon ett tvåsidigt informationsblad. - Det var inte mycket till information. Det stod att det här var steg ett och att jag skulle komma tillbaka om två dagar för steg två, men inget om hur tabletterna fungerade eller vad de innehöll. Men Maria litade på sjukhuspersonalen, hon hade tagit beslutet och kom tillbaka som hon skulle. Då fick hon vagitorier, blödningen satte igång och allt verkade som det skulle. - Blöder man så mycket som jag gjorde så tror man ju inte att det kan vara något kvar. Återbesöket var inbokat till den 19:e december, men omständigheterna ville annorlunda. Marias lilla dotter blev sjuk och hon måste åka till sjukhuset i Kristianstad. Besöket ställdes därför in och hon skulle återkomma efter helgerna. Omständigheter och livet självt gjorde att hon inte kontaktade sjukhuset förrän i slutet av januari. Att hon klandrar sig själv lyser igenom när hon berättar: - Jag hade ju ingen aning om att jag fortfarande var gravid. Hade jag vetat det hade jag ju självklart gjort någonting åt det! Jag hade svårt att gå ned i vikt igen och jag hade ingen mens förstås. Men när jag talade med barnmorskan i slutet av januari sa hon att det kunde bero på de minipiller jag åt, och att jag bara skulle vara glad som slapp mensen! En av de första dagarna i februari ställdes allt på ända. Ett graviditetstest visade svagt positivt. Maria uppmanades att inte vara orolig, och med huvudet fullt av snurrande tankar gick hon hem. En vecka senare fick hon tid hos läkare, en vecka av funderingar och väntan. - Jag tänkte att om jag nu var gravid kunde det i alla fall inte vara så långt gånget. Jag hade inte en tanke på att det var aborten i november som hade misslyckats. Vid nästa läkarbesök levererades chocken. "Du är gravid i tjugonde veckan." - Läkaren sa att det var för sent för en ny abort. Han trodde att man hade räknat fel på att jag var i sjunde veckan då i november, att det egentligen varit för sent för medicinsk abort. Marias man var med när hon fick beskedet: - Vi visste inte vad vi skulle säga. Vi var helt chockade! När vi kom hem gick vi som i dvala. Dagen efter övergick chocken i ilska som nu har övergått i oro. Hur har abortförsöket påverkat fostret? Vad hände när jag tog de där pillerna? Är barnet friskt? Vi vet ju ingenting! - Jag vill bara att någon berättar för mig att mitt barn är friskt. Just nu känns det bara fruktansvärt. Dagen efter att YA träffat Maria kontaktades hon av en av läkarna hon träffat på sjukhuset. Hon är inte längre bestört utan mer uppgiven: - Han sa att någon gjort en felbedömning. Att det nog varit för sent för medicinsk abort. Fotnot: Maria heter i verkligheten något annat. Text: Maria Hammarstedt
