Gwen Stefani: The Sweet Escape

Något större fan av No Doubt kan jag då inte påstå mig vara, det vore en grov lögn, men jag råkade faktiskt bli riktigt förtjust i Gwen Stefanis samtliga singlar från den lite mer melodiöst popiga solodebuten. Därför såg jag förväntansfullt fram emot uppföljaren, men blev inte helt oväntat ordentligt besviken. Gwens beslut att efter en kortare utflykt i ensamhet återförenas med sina musikaliskt trolovade i No Doubt framstår som otvivelaktigt sunt. För redan vid andra albumet går hon på tomgång. Det räcker liksom inte med Aguilera-blondering och svindyra solglasögon på omslaget. Efter sex-sju spår som samtliga frambringat omedelbar tandgnissling känns den metalliska evighetstrumman väldigt enformig, och i min värld har joddling aldrig betraktats som ett seriöst inslag. Oscar Sundell