Annons
Nyheter

Inger Wahlöö är kvinnan som varit först

Om man skulle stapla alla ord som Inger Wahlöö låtit rinna från tanke via penna till papper skulle de nå planeten Jupiter. Minst.
Nyheter • Publicerad 1 augusti 2002
Inger Wahlöö. Bild: Mark HanlonFoto: 

Det här mitt lilla paradiiiis! utropar Inger Wahlöö och det kommer från hjärtat. Sedan många år tillbaka är hon permanentbosatt i Brantevik. Det är här hon sitter och jobbar på en självbiografisk bok som bland annat ska spegla medieepoken. Bild: Mark Hanlon" BORDER="0"Det här mitt lilla paradiiiis! utropar Inger Wahlöö och det kommer från hjärtat. Sedan många år tillbaka är hon permanentbosatt i Brantevik. Det är här hon sitter och jobbar på en självbiografisk bok som bland annat ska spegla medieepoken. Bild: Mark Hanlon Lägger man därtill alla hennes sagda så vet i sjutton var man hamnar, men långt bort blir det. Hon tillhör nämligen inte den fåordiga sorten. Några av de skrivna orden ledde till att hon 1972 blev den första kvinna som fick Stora Journalistpriset. Det var - och är - stort. Nu skriver hon sin självbiografi. Förutsättningar finns för en "tegelsten"... - När jag insåg att jag faktiskt kunde skåda över en hel mediaepok förstod jag att nästa bok måste bli en biografi. Som journalist fick jag uppleva så otroligt mycket och träffa så fantastiskt många spännande människor att det vore synd att inte dela med sig. De möten hon haft är åtskilliga. Hon kan berätta om mötet med Charlie Chaplin och Marlene Dietrich, om sitt äktenskap med författaren Per Wahlöö, säkert kan hon avslöja ett och annat om samtalen med vännen Bo Widerberg, för att inte tala om vad hon skulle kunna skriva om de män som ledde Expressen under de många år hon ingick i den världen. En bok om hennes liv kan säkert vålla både skandaler och rabalder. -|Jag är ju faktiskt ett levande museum numera! Hon sitter under en parasoll, tillbakalutad i en stol i sin stora trädgård i Brantevik, och hon har just storskrattande utbrustit: "Det här mitt paradiiiiis!" och det är inte svårt att tro. För ett par dagar sedan blev hon med nytt ljust rum bakom ett stort vackert fönster, det gamla skruttiga uthuset är förgången tid, och hon gläds storligen. - Jag har rätt att vara på Österlen! Mamma kom från Smedstorp och pappa från Sankt Olof, det var verkligen ett fattigbälte på den tiden, och jag ÄR skåning! Inger wahlöö har sina rötter i sydöstra Skåne. Mamma kom från Smedstorp och pappa från Sankt Olof." BORDER="0"Inger wahlöö har sina rötter i sydöstra Skåne. Mamma kom från Smedstorp och pappa från Sankt Olof. På bordet ligger DN uppslagen bredvid Ordfronts senaste reportagebok "Boom" som ligger över romanen "Giftträdets bibel" av Barbara Kingsolver. Ty här sitter en människa som inte bara talar och skriver, hon läser också. Men hon började som pressfotograf, Sveriges första kvinnliga. - Det var tack vare en sällsynt klok yrkesvägledare, henne skulle jag vilja tacka om hon lever än. Jag visste att jag ville resa och det kunde man som fotograf. Hon trodde på mig och ringde upp Bertil Rubin på Skånereportage. Han var en radikal man som sa "skicka upp henne!". Det var 1948 och Inger Wahlöö hade nyss tagit realexamen i Malmö där hon växte upp. Sitt första fotojobb har hon inte glömt: - En örn hade blivit påkörd på Ystadsvägen i Malmö. Tänk dej, jag fick plåta en död örn! Säger hon och minns genast ett annat tidigt jobb. Hon muttrar att det ju egentligen inte var klokt, men ack så sant: - Det kom en neger till Malmö, jag vet inte varför, kanske han var student, men jag skickades ut. Snön lyste vit och han var svart, och, herregud det är ju inte klokt att det var så sensationellt när man tänker på det! I Malmö träffade hon Lundapågen Per Wahlöö, som då var sportjournalist, och de fann varann så rejält att de gifte sig. Det tog tid men det höll 15 år. - Jag ville egentligen inte gifta mig, men Per hade fått för sig att vi skulle det. Jag spjärnade emot gång på gång, det lyste faktiskt nio! gånger för oss innan vi kom till skott. De gav sig ut i Europa i början på 50-talet och bodde en tid på Mallorca. Där livnärde de sig, under tiden Per Wahlöö jobbade på att bli författare, på att fotografera och skriva människoöden till Allas Veckotidning. Så kom det sig att Inger Wahlöö, om än pö om pö, bytte ut kameran mot papper och penna och blev den första kvinnliga allmänreportern på Arbetet. I slutet av 50-talet flyttade hon till Stockholm och blev informationschef på Rabén & Sjögren: - Tack och lov fick jag ett anbud från Expressen, jag höll ju på att dö där bland boklådorna. Expressen var en magnifik tidning på den tiden. Resurserna var obegränsade, ju dyrare desto bättre jobb. Guud! så roligt man hade! Hon var "flygande reporter" och det var som sådan hon gjorde den reportageserie om en kinesisk arbetarfamilj som gav henne Stora Journalistpriset. Samma år, 1972, kom hon ut med sin första roman, den feministiska och självbiografiska "Du som är så stark". - Det brukar sägas att Kerstin Thorwall var den som skrev den första bekännelseromanen men det är en evig lögn. Jag var faktiskt först! utvisad från warszawa Först var hon också som svensk kvinnlig utrikesreporter i östblocket, stationerad i Warszawa. Det slutade med att hon blev utvisad efter några kommunistkritiska artiklar. Material till boken "March on, Jan Dombrowski" samlade hon där. "Förrän förtrollningen är bruten" kom 1986 och därefter, 1989, "Anders och Emma", där hon skildrar den enkle konstnären Zorns stormiga äktenskap med den förmögna överklasskvinnan Emma Lamm. Att resa har varit nödvändigt för Inger Wahlöös överlevnad. Och resorna har blivit många och långa. Senast var hon ute två och en halv månad med en vän. De reste från Moskva till Kaspiska havet - i sakta mak. Målet var Astrakan, där den ryska kaviaren kommer ifrån: - Jag lärde mig dricka champagne i Spanien och äta rysk kaviar i Polen, det är det godaste som finns. Men då ska man ha en tvåkilos burk och en stor matsked, annars är det inte lönt. Dessvärre fick jag inte äta någon i Astrakan, allt de hade gick på export. Hon låter klart besviken men lämnar snabbt den svåra tanken att leva utan denna njutning. Även om hon gärna samla minnen från tid som gått är hon mest positiv och optimistisk. Hon ser helst framåt: - Jag vill gärna till Mongoliet, det inre. Dit far jag så fort min vän har bestämt sig. Men jag lämnar aldrig Brantevik för eviga tider. Här tänker jag fortsätta bo, det har jag gjort mig förtjänt av!

Robert Jönson robert.jonson@allehandasyd.se
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons