JONAS DUVEBORN: Fanatismens mörker

I dag högtidlighålls folkmordet i Rwanda. Det har gått tio år sedan den rwandiske presidenten Juvenal Habyarimanas flygplan träffades av två missiler. Alla ombord dog. Nedskjutningen blev startsignalen för en hundra dagar lång massaker på 800 000 människor. Folkmordet blev mer omfattande än vad det hade behövt bli på grund av omvärldens passivitet. FN, USA och de europeiska länderna vägrade ingripa. Kofi Annan, Bill Clinton, Francois Mitterrand - alla personligt ansvariga. Bara timmarna efter president Habyarimanas död upprättades vägspärrar i huvudstaden Kigali. Bland de första dödsoffren fanns tio belgiska fredsbevarande FN-soldater, som bestialiskt skändades i ett försök att - efter mönster från Somalia året före - få omvärlden att hålla sig borta. Det lyckades, FN lamslogs och en intervention omöjliggjordes. Mycket hade kunnat göras annorlunda i Rwanda. Signalerna fanns redan i januari. En militär insats och ekonomiska påtryckningar hade förändrat händelseförloppet. I Harvardprofessorn Samantha Powers Pultizerprisade bok A Problem from Hell (Perennial) ifrågasätts bland annat varför radiosändningarna i Rwanda inte stördes ut. Hutuextremisternas Radio Mille Collines var ett viktigt verktyg för folkmördarna. Både genom sin ständiga hatpropaganda mot "kackerlackorna", och sin vägledning av mördarna. I direktsändning lästes namnen på utpekade offer upp, deras adresser och registreringsnumren på deras bilar. Många hutuer hade en transistorradio i ena handen och en machete i den andra.Lyssnade och lydde. En enkel teknisk insats hade gjort skillnad. Inte bara FN och stormakterna agerade fegt och felaktigt. I förra veckans SVT-dokumentär I Guds namn visade filmarna Peter och Maria Rinaldo att Kristdemokratiska internationalen (CDI) bär ett stort ansvar för folkmordet i Rwanda. Belgiens kristdemokratiske premiärminister Wilfried Martens - av förre svenske kd-ledaren Alf Svensson etiketterad som en "pålitlig kristdemokrat" - stödde aktivt huturegimen. Det som under den belgiska kolonialtiden utsetts till "Guds drömrike på jorden" - en kristen, hutuledd diktatur - skulle försvaras mot den socialistiska tutsigerillan, satans soldater. Någonstans gick det snett. Att mörda i Kristi namn är förvisso inget nytt,men CDI borde ha månat mer om att se vad som hände i Rwanda än att försvara sina tidigare ställningstaganden. CDI valde att blunda medan präster och nunnor deltog i slakten. Så blind borde ingen tillåta sig att bli. De som utförde alla dessa bestialiska handlingar i Rwanda var inga psykiskt sjuka människor. De var grannar och bekanta. Vänner och släktingar. Besatta av hat - odlat och orkestrerat av fanatiska ledare. Rwanda är historia - och samtidigt inte. Med religionen som redskap förvandlar dagens radikala islamister likaväl som kristna fundamentalister sina församlingsmedlemmar till mördarmaskiner. "Gudskrigarna" i Irak har sin motsvarighet i "Jesu armé" i Rwanda, en gerillarörelse som fortfarande kämpar mot "det onda". Fanatism av alla de slag förmörkar våra sinnen. När det sker måste omvärlden gripa in. Det är allas vårt ansvar. Människovärdet går före alla andra värden.