Lokala lag kan redan fira guldet
Det finns antagligen små klubbstugor på landsbygden där champagnen smugits in i kylskåpet. Redan till helgen kan vissa korkar befrias från sin trånga tillvaro i flasköppningen. Redan då - ett par veckor före det tilltänkta uppskjutet - kan seriesegern vara fixad och uppflyttningen ett faktum. Småklubbsfotbollen är på väg in ett avgörande skede. Det är nu seriesegrar ska fixas och kontrakt förnyas. Det är nu bokslut ska skrivas och prestationer summeras. Champagne på vissa håll. Torsk på andra. Ingen period på året har förmåga att framkalla mer känslor för fotbollens småklubbsfolk än de dagar som återstår av september. Glöm valet. Glöm Persson och Lundgren. Det som berör många människor mest i helgen sker inte bakom triangelformade skärmar i skolsalar; det sker framför rektangulära målställningar i straffområden. Därmed inte sagt att folket inom idrottsrörelsen på något vis skulle vara likgiltigt inför söndagens politiska kraftmätning. Valet är viktigt, det är ju trots allt politikerna som sätter ramarna och skapar förutsättningarna för idrotten. Men som omedelbar "känsloberörare" är idrotten fenomenal, nästintill oslagbar. Inte ens en positiv valprognos på söndagskvällen skulle framkalla större glädjeyttringar i de svenska stugorna än vad Anders Svenssons skruvade frisparksmål gjorde i VM-matchen mot Argentina. Tro mig. Granhällans idrottsplats i Rydsgård är ett sånt ställe där champagnen kan vara ställd på kylning. Poäng mot BW 90 på lördag och seriesegern är i hamn. Därmed är Rydsgård tillbaka i division 4, det känns helt rätt och riktigt. Framgångsreceptet? Hemlagat, kryddat med ett knippe starka nyförvärv. De spelande tränarna som knutits till klubben - först Jörgen Persson och sedan Magnus Johansson - har gjort succé. För att inte tala om de båda Olympicspelarna Mathias Persson och Fredrik Appelgren som pumpat in nytt blod och god kvalitet i laget. Rydsgårds AIF var länge förknippat med namnet Severin. Sven Severin där bak, Ola Severin på mitten, Håkan Severin i anfallet, ett par Severinare på kanterna, någon på bänken. Det var bröder och kusiner och släktingar på varenda plats, utom möjligen i målet och i korvkiosken. Men när den ena efter den andra föll bort på 80- och 90-talet trodde man att klubben skulle falla i hop, men riktigt så illa blev det inte. Rydsgård förde under några år en blygsam tillvaro i lägre sammanhang men nästa säsong är man uppe på en nivå som lite bättre harmoniserar med de ambitioner som finns i klubben. Och detta trots att varenda Severin strukits från laguppställningen. Men det är inte bara i Rydsgård som det ska firas i helgen. Köpingebro IF har vunnit 17 av 19 matcher och när man på lördag kommer att säkra serieguldet får gästande Ingelstorp akta sig så att det inte blir tvåsiffrigt i nacken. Köpingebro har imponerat under hela säsongen och vunnit division 7 på knock out; försprånget till tvåan kan i slutändan bli över tio poäng. En annan presumtiv festplats är Sjöbo idrottsplats. Och då förstår alla att inte herrlaget är inblandat. Det är ett historiskt avancemang till division 2 som Sjöbotjejerna kan säkra och frågan är hur lång tid det tar innan Hammenhögs IF puttas ner från tronen som damklubb nummer ett i sydöst. Och när vi ändå är inte på kapitlet seriesegrar: Lunnarps Bollklubb, denna mygeldrabbade småklubb, håller på att koppla grepp om sin division 6-serie. För tillfället är Bollklubben visserligen bara en poäng före Borrby men har ett restprogram som ser ut att innehålla färre fallgropar än Borrbys. Även i den här klubben är det två spelande tränare som lyft laget, först Magnus Högström och året efter enäggstvillingen Mikael. Bröderna möttes av undrande blickar och ett ständigt ifrågasättande när de valde att lämna Tomelilla IF och ta sin talang med sig ner i division 6 i stället för åt andra hållet. Grabbarna var trots allt bara 24 år och spåddes en lysande framtid. Kristianstads FF och Ystads IF var på tapeten. Men båda är småbarnsföräldrar och Magnus är dessutom ambulansförare med en hel del tjänstgöring nattetid. Det är en allt besvärligare ekvation att få i hop, den med idrotten och familjen. Och trasslet gäller inte enbart för den klick idrottsmän som satsar elitmässigt; även lägre ner i seriesystemet finns massvis som hamnar i konflikt på grund av sitt idrottande. Bröderna Högström fick oförtjänt mycket skit när de bestämde sig för att trappa ner. Vad finns det egentligen för anledning att lasta människor som väljer att satsa lite mindre på sin egen hobby för att få familjelivet att gå i hop, vardagen att bli mindre stressad och på så sätt leva ett mer harmoniskt liv? Vad finns det för anledning att kritisera duktiga spelare som visserligen gör ett stopp i karriären men som samtidigt räddar ett förhållande och kontakten med barnen?
