Nöjeskrönikan: Vem behöver en svensexa?
Har ni någonsin hört talas om en trevlig svensexa? Nej, tänkte väl det. Man behöver bara peta på en vuxen man och nämna ordet "svensexa", och anekdoterna strömmar ut likt fångar ur svenska fängelser. Alla har en kompis som utsatts för något "festligt" arrangemang som av vuxna, och åtminstone inledningsvis nyktra karlar bedömts vara en lika adekvat som munter uppvärmning inför bröllopet. Som att bli kastad i en hamnbassäng, iklädd smurfdräkt och lösbröst. Eller berusad med hembränt och utskickad att sälja kondomer till någon arg liten tant, som efter en halvtimmes sluddrigt tjatande visar sig vara blivande svärmor. Ja, visst låter det skojigt? För bara ett par veckor sedan blev en kille kedjad på Stortorget i Trelleborg medan hans kompisar och alla förbipasserande som hade lust kastade ägg på honom. Ha ha, de killarna har humor! Själv såg jag en gång en stackare förnedras i en plaskbassäng, i badbyxor och snorkel. I bassängen hällde hans kompisar ut en levande ål, och brudgummen-in-spe blev tillsagd att "nu fångar du ålen med dina bara händer - annars kommer du inte upp ur bassängen!". Ja, ni tjejer ska inte fnissa för ni är inte ett dugg bättre. Okej, kanske ett dugg, men inte mer. Ser jag en möhippa på stan - tack och lov märks de på långt håll, med sina rosa balettkjolar och sitt gälla lådvinsfnitter - så går jag långa omvägar som gärna inbegriper andra tidszoner. Sedan har vi ju killen som fyllades till medvetslöshet och levererades hem till fästmön i spindelmannenkostym - bara timmar före själva bröllopet. Ni märker hur allt detta, i likhet med lumparhistorier, är betydligt roligare i efterhand än de var när det faktiskt hände. Min suktan efter en svensexa kan väl också jämföras med längtan efter att få göra lumpen igen. De flesta brudgummar överlever trots allt sina svensexor och kan berätta om dem - och naturligtvis får historierna då lite karaktär av "based on a true story". Men det kan faktiskt gå rejält snett också. Det danska sportflygplan som kraschade i sundet i söndags - med katastrofal följd - var en svensexa, eller "polterabend" som dansken så tyskt säger. Att jag vidrör ämnet beror förstås på att jag själv precis firat bröllop - åh, inget att tala om, tackar tackar - och i det längsta trott att jag skulle slippa utsättas för debilt trams. Jo visst. Två kvällar före bröllopet dök så kallade "vänner" upp vid dörren för att dra ut mig på odefinierade dåligheter. Och det hade de säkert gjort också. Om jag bara hade öppnat dörren. "Det är inte det att det inte är roligt att se er", försäkrade jag dem. Men faktum är att på svensexor får den kloke brått att tappa huvudet. Nu blev det inte så farligt - bortsett från att jag fick gå genom stan i röd clownnäsa. Som inte blev mer diskret av att den blinkade. Sedan blev jag bjuden på grillad oxfilé och öl. Och det kunde man gott bli oftare. Så nu har jag - kors i taket - äntligen hört talas om en trevlig svensexa. Min utredning om Gyllene tider har, ärligt talat, gått på grund som en gammal rysk oljetanker. Folk verkar inte mer insatta i vad som gör GT så populära än vad jag är, och mina insikter på området skulle med lätthet kunna övernatta i en muffinsform. Som sagt, Gyllene tider är lättrallad, insmickrande nostalgi - men räcker det? Elisabeth i Anderslöv skriver att musiken gör henne glad, vilket inte kan sägas om alla artister. "Dom kan konsten att sprida glädje med sina okomplicerade låtar", anser Elisabeth. Min kollega Lars Yngve ansåg om GT:s Malmöspelning att "svensk sommarpop blir inte bättre än så här". Men egentligen verkar han lika mystifierad han. Kanske är alltihop en "fluke", som jänkarna säger. En obegriplig osannolikhet, som inte kunde hända men envetet gjorde det ändå. Som Tjernobyl, eller det faktum att folk rymmer likt bindgalna lämlar från svenska fängelser, eller att Dupontarna inte är släkt med varann - utan övriga jämförelser med Per Gessle, förstås. Lars Thulin missar inte OS-invigningen på fredag - däremot allt det där andra.
