Psykedeliskt Oasis förför

På sjunde plattan Dig Out Your Soulär förvisso bara Noel och Liam Gallagher kvar från den upplagan och 13 år av åtminstone möjlig mognad har passerat. Men det är ju ändå samma sandlådeträtande brorsor, plus ett par begåvade sidokillar, right?

Wrong. Visst, lyriken består fortfarande av lösryckta flummigheter som "the freaks are rising up through the floor", vilka får en att utbrista "har man inte råd med högklassigare droger ens i Noel Gallaghers inkomstklass?".

Men det här är ett Oasis med muskler, grooves och mer spännande, flerskiktade tongångar än 90-talets raka Beatles-möter-Stonespop. Mot ett mognare sound rörde de sig i och för sig redan på Don't Believe The Truth(2005), som även den gjordes av monsterproducenten Dave Sardy (van vid tunga namn som Marilyn Manson, Monster Magnet m fl).

Både inledande Bag It Upoch The Shock Of The Lightningkastar sig vrålande över lyssnaren, välter honom som en bowlingkägla och fortsätter vidare ut i rymden. I Falling Downoch To Be Where There's Lifeförlöser Sardy den psykedeliska sida Oasis haft sedan Champagne Supernova. Det är mycket gitarrer, men också det skönaste trumsoundet på denna sidan Led Zeppelin. Klaviaturerna bryter igenom gitarrdominansen på The Turningmed sin suggestiva Doorsorgel och syntinsvepta balladen I'm Outta Time.

Det faktum att det är den rika ljudbilden som förför gör en misstänksam, förstås. Själva låtarna är nog inte så slitstarka som de låtsas. Men den första bekantskapen är vacker.