"Stjärnorna som föll i Sahara" av Sara Amoah

- Ett hundratal personer har dött i ett som tros vara ett terrordåd öster om Hong Kong sent igår kväll. Man vet ännu inte…

Mer hörde Joshua inte eftersom Luke och hans vänner brast i skratt. Joshua undrade om det var nyheten de skrattade åt, den hemska nyheten som kom från kvinnan med de röda små läpparna i TV – rutan.

- Vad är det som är så kul, kanske ni kan dela med er av det roliga? frågade läraren Mr. White.

Joshua hade börjat tröttna på det uttrycket. Uttrycket var så effektivt och bra att alla lärarna använde det. De fortsatte att skratta. Fast att alla ansåg att det var fel att skratta åt något sådant hemskt så vågade ingen protestera. Killarnas föräldrar var högt uppsatta i samhällets politik, därför var det bäst att inte bråka med dem.

- Haha… men jag fattar inte varför det är något att sörja över? Jag menar Kina är redan överbefolkat, vad gör det om några hundra dör? sa Luke utan någon tveksamhet i rösten.

Det högg till i Joshuas hjärta. Hur kunde man tänka så? Hur kunde man komma fram till sådana slutsatser? Han tänkte på alla föräldrar som hade förlorat sina barn och alla barn som hade förlorat sina föräldrar. Det gjorde ont i honom att folk tänkte så och det gjorde honom ännu ondare att människor genomförde terrorattacker mot oskyldiga människor för att nå ett politiskt syfte. Det var vid det ögonblicket han förstod att han skulle försöka ändra tänkandet hos folk. Han skulle på något vis hjälpa människor. Det visste han. Vad han inte visste var att han i framtiden skulle bli Los Angeles hjälte, Amerikas hjälte och hela världens hjälte Frampå kvällen var alltid den tid då Joshua började tänka på sin familj. Just innan han skulle somna var den enda stunden under dagen han hade tid att tänka. Därför dröjde det ofta lång tid innan han kunde somna.

- Gråter du nu igen, du har inte kommit hit för att ge öknen vatten Joshua, få lite sömn nu så du orkar med morgondagen, sa Robbie.

Robbie var en rätt kraftig man. Han berättade alltid bakgrunden till sina muskler. Han var ganska dryg och berättade bland annat om när han hade vunnit en dollar på ett lotteri, sådant som för de andra var totalt ointressant. Han gillade även att bestämma, han betedde sig som en chef trots att han var långt ifrån det. Han var ändå en god man, med goda tankar.

Resten av Joshuas familj befann sig hemma i Chicago. Innan han hade åkt hade hans dotter – Joanna ritat en teckning. När hon hade överlämnat brevet hade hon noggrant förklarat att han absolut inte fick öppna det förrän han kom fram. Det var en teckning på honom i en solstol liggandes på en strand. Hon trodde verkligen att det var en semester som hennes pappa var på. Så långt ifrån rätt hon hade. Visserligen fanns det gott om sand i Sahara, precis som på en strand. Vatten kunde man dock inte se och fanns förmodligen på 100 tals mils avstånd. Men det var nog bäst så, att hon fick tro att pappa var på semester. Han ville inte att hon skulle vara orolig. Ibland var lögner det bästa valet. I det högra hörnet av bilden stod följande:

Hej papa.

Jag komer at sakna dej.

Hopas du har det bja

Kjam Joanna

Stavningen var lite sisådär, men han förstod vad där stod vilket var det viktigaste. Varför skulle folk vara så övertydliga? Det viktigaste var trots allt att mottagaren förstod. Senare såg han att texten var inritad i en luftballong och han skämdes genast över att han inte hade varit tillräckligt observant. Teckningen fanns i hans vänstra innerficka nära hans eget hjärta. Det sista hans fru Cabbie hade sagt innan han hade åkt var det vackraste han någonsin hade hört: När jag ser månen sänder jag mina tankar till den jag älskar, för vart i världen vi än befinner oss ser vi samma måne. Det hade fått honom att börja gråta, förbaskat också! Han försökte förtränga det så att Joanna inte skulle se det. Det spelade ingen roll om Cabbie såg det. Han var en känslomässig person, men ville ogärna visa det. Cabbie hade alltid sagt att gråt tydde på gott hjärta. Cabbie hade börjat gråta för länge sedan. Hon var svart runt ögonen och röd runt läpparna. Hon hade sminkat sig väldigt mycket, hon ville antagligen vara fin när de sa farväl till varandra.

- Varför gråter du mamma, mamma varför gråter du? frågade Joanna ivrigt men också

ledsamt.

- Jag kommer sakna pappa, svarade Cabbie.

- Mamma, mamma gråt inte. Pappa kommer snart hem. Han ska bara på semester, svarade

Joanna.

Joanna slet och drog i Cabbies klänning, precis som barn brukar göra när de inte får den uppmärksamhet de önskar. Cabbie hade lyckats samla sig lite.

- Jo, det är sant, sa hon samtidigt som hon klappade Joanna på hjässan. Cabbie visste att detta kanske var hennes sista syn i livet på sin modige, kärleksfulla och omtänksamma man, det visste inte lilla Joanna. Han skulle ge sig ut på en livsfarlig resa.

Truppen bestod av fem personer med fem olika uppgifter. Joshua hade den viktigaste. De befann sig någonstans i Saharas öken, ca 20 mil öster om Mauretaniens huvudstad Nouakchott. I Nouakchott hade de landat för några veckor sedan.

Den kommande dagen var det dags att börja vandra igen. Han var riktigt trött på att vandra. Han önskade att han hade lyssnat på Cabbie och köpt ett par ordentliga vandringsskor, men som vanligt skulle han alltid ha rätt. Det skavde på ankeln och i tårna hade han överhuvudtaget ingen känsel kvar. Han brydde sig inte om smärtan, han hade ett mål och dit skulle han nå trots alla hinder.

-Folk i sikte, skrek Robbie.

Han skrattade för sig själv efter det konstiga uttryck han just hade hört. Uttrycket hade han bara hört i filmer med då hade det lytt: Land i sikte. När folket kom närmre förstod han att det var nomader. Nomaderna bestod mest av kvinnor och barn. Kvinnorna var klädda i långa färgglada klänningar i bomullstyg. Många av dem bar ett barn på ryggen insvepta i ett lakan. De ville gärna bjuda truppen på mat, trots att de knappt hade mat till sig själva. Denna omtanke kunde de ju inte tacka nej till.

- Mycket gott, sa Joshua.

De andra i truppen instämde. Han såg dock att Robbie flinade lite, Joshua tyckte det var oförskämt gjort av honom. Maten var verkligen allt annat än gott. Det var det äckligaste han någonsin hade ätit. Köttet var nästan rått. Han hade blodsmak i munnen i flera timmar efter. De hade inte kokat äggen utan åt dem direkt. Plantén hade ändå varit rätt gott, en frukt lik banan som är väldigt populär i delar av Afrika. Men han längtade så mycket efter typiskt Amerikansk mat som pizza, hamburgare och kebab. Det vattnades i hans mun av tanken. Han kom just på att han hade tagit med en Coca - Cola burk. Han kastade sig handlöst in i hyddan för att få tag på den. Han satt sig bland nomaderna igen vilket han senare skulle ångra. Colan var kall och underbar. Den lyckades ta bort lite av den äckliga smaken han hade kvar i munnen. Barnen började nyfiket iaktta när han drack. De undrade ivrigt över vad som fanns i den röda lilla burken.

- Vad är det, frågade ett barn slutligen.

- Det är en underbart god dricka. Coca- Cola kallas den, svarade Joshua.

Han hade mer än gärna behållit Colan för sig själv men han gav den till barnen. Barnen tog varsin klunk och de blev alla lite chockade över kolsyran.

- När jag blir stor ska jag flytta till Amerika och dricka Coca – Cola, sa ett av barnen. De flesta instämde. Vilka konstiga framtidsdrömmar barn kunde ha, tänkte han

Barnen dansade till trummornas takt. Händerna gick till höger, benen åt vänster samtidigt som höfterna rullade i en cirkel. De såg så lyckliga ut. Aldrig hade han sett en unge se så lycklig ut i Amerika. Han förstod att lycka inte hade med pengar att göra. Att vara lycklig innebar att bli älskad och att älska. Kärlek fanns det gott om hos folket, det räckte med att använda ett av de fem sinnesorganen för att förstå det – synen.

Efter maten gick han runt hyddan, en bit ifrån folksamlingen. Han behövde spy upp maten han just hade ätit. Han tvättade händerna i sanden, eftersom de inte hade använt bestick. Sanden rispades skönt mot hans hy. Det hade blivit mörkt och lite småkyligt. Joshua hade aldrig förr sett sådant mörker. I Chicago var det aldrig mörkt, där fanns alltid lampor som lyste upp.

Det enda som lyste upp i Sahara var månen och nomadernas lägereld. Han såg upp på månen och sände kärleksfulla tankar till sin familj. Plötsligt såg han något som sken. Han fick syn på någon svartliknande gestalt i mörkret. Han förstod att det var en av medlemmarna i nomadfolket. Gestalten kom närmre och närmre och blev större och större. Han kunde se att det var en ganska ung flicka. Hon hade en vacker fotlänk med inristade vita stenar. Det var fotlänken som hade blänkt i månens ljus. Hon hade också ett snöre runt halsen, ett snöre runt halsen! Det tog lång tid innan han förstod vad han verkligen såg. Det tog lång tid innan nervtrådarna kopplade synen från näthinnan till hjärnan. När hon fick syn på honom sprang hon åt motsatt håll. Hon var på väg mot ett träd som hon konstigt nog lyckats hitta i öknen. Han sprang efter och det var otroligt jobbigt att springa i sanden, fötterna sjönk ner. Det gjorde ingenting så länge han hann ifatt flickan. Bara han hann ifatt henne. Om det nu finns en gud är det rätta tillfället nu att hjälpa mig, bad Joshua i sitt huvud. Hon klättrade upp i trädet och knöt snöret i en gren som skulle kunna hålla hennes vikt. Det behövdes inte en tjock gren, hon såg ut som om hon led av anorexi. Det verkade som hon också insett den fakta eftersom grenen var lika tjock som ett litet barns arm. Nu var hon klar, ena sidan av snöret hängde runt hennes hals och andra sidan runt grenen. Just när hon var på väg att hoppa, skrek han:

- Vänta.

Flickan från trädet sänkte blicken. Hennes ögon var fyllda av sorg, hon hade säkert gråtit i ett de senaste veckorna. Hennes ansikte var fullt av smuts. Trots all sorg och smuts kunde han se att hon hade ett väldigt vackert ansikte, hon hade underbara drag. Hon hade små ögonbryn och ögon bruna som choklad med en högre kakaohalt. Hon såg riktigt afrikansk ut, fylliga läppar, platt näsa och ett hår svart som den mörkaste natten.

- Snälla, du behöver inte göra detta, sa han. Han hade svårt att prata efter att ha sprungit. Hon verkade dock helt oberörd efter loppet.

- Ni jävla amerikaner, ert jävla folk, ert jävla land och er jävla president har dödat min familj.

- Ju blody amerikäns, skrek hon.

Han blev häpen av hennes utbrott.

- Jag är inte här för att göra dig illa, sa han tyst.

- Jag ber om ursäkt, sa hon ännu tystare.

- Det gör inget, men ta bort det där snöret runt halsen, jag ber dig snällt, sa han.

Hon började gråta, det var som om hennes ögon var toppen av ett vattenfall och sanden källan.

- Nej. Det är inte värt att leva längre, jag har ingen att älska och ingen att bli älskad av. Hindra mig inte, bad hon vädjande.

- Nej det kan jag inte, du kan skaffa kärlek, sa han med gråten i halsen.

- Inte med den sorg som mitt hjärta bär, låt i alla fall en av mina önskningar i livet gå i uppfyllelse, gå din väg nu, sa hon.

- Du är värd mer än döden, sa han.

Han låg bredvid flickan i timmar och de bara grät. Tårarna värmde hans kinder och när tårarna nådde hans läppar kände han smaken av salt. Hon vägrade begå självmord när han såg på, vilket var rätt förståligt.

- Gå din väg nu, sa hon till slut.

Den sista synen han fick av henne var den blänkande fotlänken. Fotlänken som skimrade av ljuset från månen. Den fotlänken skulle han minnas för evigt. Tyngden i hans fötter borde ha varit tillräckligt för att få honom sjunka ner och försvinna i den milsdjupa sanden. Han hade aldrig förr känt sådan sorg. Att se något hemskt på nyheterna var något helt annat än att uppleva det. På nyheterna gjorde det ont ett tag sedan glömde man det, men detta skulle han aldrig glömma, det skulle bli totalt omöjligt.

- Du är en god man, skrek hon efter honom.

Han vände sig inte om, han var rädd att om han gjorde det skulle han se det som han fruktade mest av allt – döden.

Medan de andra sov i nomadernas jurtor (tält av filttyg) la han sig under den bara himlen. Han sov inte på hela natten. När han såg att en stjärna föll visste han att hon hade tagit sitt liv och nu var död. Han hade tillåtit det hända. Han kände ett sådant medlidande med henne. Vad han inte visste var att han en

dag skulle befinna sig i samma situation, då han inte hade någon kvar, då det inte längre kändes värt att leva. Joshua tänkte ofta på flickan med fotlänken. Flickan skulle aldrig kunna raderas från hans minne. Han var tvungen att förtränga det i alla fall för ett tag. Han var tvungen att koncentrera sig på sitt jobb. De var nu mycket nära de röda prickarna på den lilla datorn. De röda prickarna föreställde de misstänka terroristerna. Det var nu det farliga började, det var nu spioneriet skulle börja. De befann sig inte långt ifrån Algeriets gräns, ungefär tre mil från terroristerna.

När det var en mil kvar fick de order av Robbie att vara uppmärksamma och tysta. Solen stekte på Joshuas flintskalliga huvud. De befann sig nära ekvatorn därför var solen nästan mitt på himlen. Svetten rann, inte ens hans stora buskiga ögonbryn kunde hindra den saltrika svetten att nå hans ögon så att det sved till.

Plötsligt stod de mitt i den röda pricken. De förstod då att deras samlingsställe låg under jorden vilket inte var helt oväntat. Det fanns två olika orsaker till det. För det första för att inte synas och bli upptäckta så enkelt och för det andra för att skydda sig mot de mäktiga vindarna i Sahara öknen som kunde nå upptill 100 km/h. De grävde några meter vilket inte var helt lätt. En dörr blev synlig, de öppnade den tyst. Där nere var det mörkt och mycket kallt och väggarna var av cement. De gick tysta och för varje tvåhundra meter stannade en av medlemmarna, medan de övriga fortsatte.

Det var bara Joshua och Ahlyssa kvar nu. Ahlyssa var den enda tjejen i truppen, men ansågs vara den mest kompetenta. Joshua tyckte det var bra att en tjej hade fått chansen, vilket annars var ovanligt. De såg ett ljus, inte ett ljus av hopp utan ett ljus av lampor. Så småningom hörde de även röster. De gjorde tecken till varandra att Joshua skulle fortsätta ensam.

- Var försiktig och glöm inte sätta på spionkameran, viskade hon.

- Visst, jag skickar varningssignaler om något händer, viskade han tillbaka.

- Du är en mycket modig man, viskade hon.

Han gick smygande på tår mot rösterna och var noggrann med att inte göra ljud ifrån sig. Snart kom han till en dörr. Han stod vid gläntan och såg män som rökte cigarrer runt ett rektangulärt bord. Rökmolnen var enorma och han fick anstränga sig för att se och inte hosta. Det såg precis ut som om de diskuterade något, men vad? Han satte snabbt på sin personliga tolk i hörlurarna.

- När kan du leverera den? frågade en man med en röd turban.

- Det lär ta en till två veckor, svarade en annan man.

- Vi kan inte vänta länge, snart är de jävla amerikanerna här, skrek han.

Joshua tänkte att många använde smeknamnet: Jävla amerikaner istället för amerikaner.

- Vill du ha den eller inte? frågade mannen otåligt.

- Du säger att den kommer att spränga och döda hela Los Angeles befolkning, frågade han för att få en bekräftelse att bomben han pratade om var riktig.

Joshuas adrenalin började pumpa. Han började svettas, skaka och blev tankelös för någon sekund. Han konstaterade med den information han hade fått att de planerade att döda hela Los Angeles befolkning med en bomb, 3, 5 miljoner människor skulle dö, om inte han gjorde något.

- Ja, självklart! Varenda liten myra, svarade mannen.

- Då säger vi att vi släpper bomben den 16:de Maj klockan 14.05.

- Jag bryr mig inte. Jag har inte tänkt åka dit. Bara jag får mina pengar, sa mannen.

- Jaja, svarade den andra mannen.

Joshua skickade snabbt iväg videoklippet han hade lyckats få med på kameran. Det skulle ta hela tre dygn innan den nådde NATO:s bas i Amerika eftersom signalstyrkan inte var särskilt bra i öknen. Han skulle få se solen och månen hela tre gånger innan videoklippet var framme. Samtalet var slut och han förstod att han snabbt behövde komma därifrån. Han vände sig om och trampade på en sovande hunds tass. Det steget skulle han ångra resten av sitt liv. - Är det någon där?

Det fanns ingen tid att tänka bara tid till att agera. Det kom som en reflex att han tryckte på varningssignalen på sin vänstra arm för att varna de andra att de genast skulle lämna området. Han var glad över att han hade tryckt, nu skulle förmodligen de klara sig i alla fall. Han sprang och försökte hitta ut. Det kändes som att han befann sig i en labyrint utan utvägar. Det var svårt, han hade inte lyckats minnas vilken väg han kom in ifrån.

- Nämen ser man på, de jävla amerikanerna har redan upptäckt oss, skrek en man spottandes i Joshuas ansikte.

Mannen ledde in honom med bestämda rörelser till ljuset där resten av männen satt. Han kände igen männen sedan innan. De bar något klännings liknande i vitt bomullstyg och turbaner i olika färger. Han visste varför ingen av dem bar en grön turban. Anledningen var att den gröna turbanen endast fick bäras av profeten Mohammeds avkomlingar. Alla såg smutsiga ut, som om de aldrig hade duschat. Lukten var värst. Det luktade urin och tobak om männen. Männens käkar gick upp och ner, upp och ner… De tuggade drogen kat.

- Välkommen, vad trevligt att du vill hälsa på, sa mannen med den röda turbanen.

Mannen som tagit med honom till rummet riktade en Browning 9 mm HP automatpistolvapen mot hans huvud. Den kunde döda en människa på en tiondels sekund. Tanken både skrämde och lugnade honom. Han skulle inte behöva lida, det skulle gå så snabbt. Joshua blundade och önskade familjen all lycka i framtiden.

- Vänta, skrek hastigt mannen som hade lyckats producera mest skägg av dem alla.

Så hastigt att hans cigarr flög rätt upp i mannen med den röda turbanens ansikte. Han skrek och tjöt av brännskadorna och för en sekund eller två riktades inte uppmärksamheten åt Joshua.

Mannen som hade orsakat kaoset verkade inte bry sig ett dugg.

- Han har spionkameran Minox, det kommer förmodligen att ta några dagar innan videoklippet når Amerika. Jag har själv använt den en gång i tiden. Vi kan hota honom, sa han med en överlägsen min och förstod själv att han hade kommit med en genial idé.

- Nej, jag tänker inte göra det, skjut!, skrek Joshua,

- Nej, nej så enkelt ska du inte komma undan. Jihad asgha, sa han. Han kom ihåg uttrycket från lexikonet - Jihad asghar är kampen mot det orättvisa och oacceptabla i samhället eller tradition kan jihad asghar vara att som en sista utväg gå över till ett försvarskrig, men endast när alla andra försök till fredlig lösning misslyckats, sa tolken. - Ni behöver inte döda oskyldigt folk, det finns en annan lösning, sa Joshua.

- Att döda är vår sista utväg, vi har försökt på andra vis, sa mannen med den röda turbanen som nu stod för samtalet bland gruppen av terrorister,

- Att döda är ingen utväg, sa Joshua och försökte låta trygg med den situation han befann sig i men var så svag inuti.

- Inget att diskutera, avbryt att videoklippet skickas, skrek han.

- Varför skulle jag göra det? undrade Joshua.

- Fixa det, skrek han återigen.

- Svara på min fråga! skrek Joshua tillbaka.

- Annars är du dödens. Du kommer att få en mycket plågsam död, svarade han med en blick som såg ut att komma från självaste djävulen.

- Jag är inte rädd för döden, precis som du, svarade Joshua.

Han visste att terroristerna delvis utförde terrorattacker för att säkra en plats hos Allah och var därför inte rädda för att dö. Joshua hade svårt att tro att en gud skulle tillåta något sådant och till och med vilja det. En gud skulle vara någon god och någon alla såg upp till. Något är fel och han trodde inte att det var Allah det var fel på – tvärtom. Joshua hade många muslimska vänner som var helt fantastiska så han hade stor respekt för muslimer precis som han hade respekt för allt levande på jorden, särskilt hans familj. Åh, bara de inte gjorde något illa mot hans kära Cabbie och Joanna.

- Kolla upp hans familj, sa mannen till en annan man. Hur kunde de veta? Nu kunde Joshua inte hålla sig längre han började gråta.

- En man ska inte gråta, det är en stor synd, skrek mannen.

- Att gråta tyder på gott hjärta, svarade Joshua.

Terroristerna satt tysta en lång stund. De verkade som de avgudade det han just hade sagt. Kanske de många gånger i livet hade velat gråta, men skämts för att göra det. Kanske det var en lättnad för dem att höra sanningen. De hade ingen aning om hur de skulle hantera situationen så de gjorde som de brukade göra för att lösa problem – de använde våld. De slog och han kunde både höra och känna hur hans ben bröts, vreds, krossades, spräcktes och knäcktes. Istället för att skrika kom något annat ut från hans mun – blod och tänder.

Han vaknade senare upp i ett rum med cementväggar och galler. Han ansåg att det var ett under att han hade överlevt misshandeln. Folk säger att man inte har någon känsel kvar när man har blivit svårt misshandlad. Det stämde inte. Det var bäst att inte röra sig. Han var mitt uppe i dagdrömmandet och blev mycket rädd när en man plötsligt öppnade dörren.

- Nämen vår kära amerikan har vaknat, sa han skrattandes.

Han stirrade på honom.

- Vi har en nyhet till dig, sa mannen med ett hånflin och med det hånflinet visste Joshua att det inte skulle vara någon bra nyhet.

Han förstod att han på något vis var tvungen att ta sig upp. Han följde mannen haltandes och orolig över vad han skulle få reda på. - Du förstår säkert att vi har en del kontakter runt om i världen. Jag tänker inte dra ut på historien utan säger det rätt ut. Vi tänker mörda din dotter, din fru och dina föräldrar om du inte avbryter sändningen av videoklippet.

Beskedet kom plötsligt även om han hade förstått att det skulle ske. Han var nu tvungen att prioritera fyra personers liv mot 3, 5 miljoner människors liv. De här fyra personerna var inte vilka personer som helst, de var dem han äskade mest och det var dem hans liv kretsade kring – hans familj.

- Jag tänker inte avbryta sändningen, sa han lugnt.

- Om inte, har vi inget val än att döda din familj, är det så du vill ha det? frågade mannen.

- Nej, men jag har inte mycket till val, eller hur? Döda dem! skrek han.

De orden som just hade kommit ut från hans mun trodde han var det sista han skulle säga i sitt liv. - Äsch, kasta in honom i cellen igen, befallde mannen med den röda turbanen. Ge honom gott med stryk så att han förstår vad det handlar om, detta är ingen lek. Det hade Joshua förstått för länge sedan, detta var verkligen ingen lek. Han vaknade av att en man sparkade på honom.

- Vakna för helvete, skrek mannen med den röda turbanen.

Den första synen han fick när han vaknade var hans egen blåblodiga arm.

De hade kommit på en bättre taktik, en bättre taktik för dem, men sämre för Joshua. De skulle göra det ännu mer plågsamt för honom. De hade bestämt att de skulle filma morden på hans familj om han inte avbröt sändningen. Visst blev det mer lidfullt men det fick inte honom att ändra sig.

Han bara blundade.

- Titta, annars slår vi ihjäl dig med en hammare, befallde han.

- Gör det, döda mig, det skulle vara en befrielse, svarade Joshua.

- Titta, på din stackars familj, ska de behöva dö p.g.a. dig? frågade han.

Joshua tyckte det var en för dum fråga för att svara på.

- Döda dem, han hör i alla fall, sa mannen med den röda turbanen

Visst hörde han, men bara det han ville höra.

- Jag har ingen aning vad detta handlar om, men jag vet att du gör det rätta. Vi älskar dig Joshua, hade Cabbie sagt.

Därefter stängde han av öronen, precis som man stänger av volymen på en TV. De väntade i några minuter för att försöka få honom att ändra sig. Men han såg inte, han hörde inte och det var han glad för. Han kunde inte låta bli att fundera över varför inte tekniken hade utvecklats bättre, då hade videoklippet varit framme. Det värsta var att terroristerna hade bättre teknik än världens mest framgångsrika land inom teknik. De fortsatte att plåga honom, de gjorde allt för att få honom att ändra sig, men inget gav resultat. Så småningom konstaterade de att han inte skulle ändra sig. Deras ansikten blev röda av ilska, förtvivlan och oro. De kastade in honom i cellen. De hade ordnat ett möte för att lösa problemet. Han kunde höra vad de sa.

- Ja, vi kan ju hitta någon tekniker, men vi kommer aldrig hitta någon som kan koden, förutom den här jävla amerikanen.

Han skulle aldrig säga det, särskilt inte nu när alla hans nära var döda. Det positiva med det var att han nu inte kunde ändra sig, det sämre beslutet fanns inte längre som en valmöjlighet. Han låg i rummet, han hade inte sett solen på flera dagar och kunde därför inte avgöra vilken dag det var eller om det var dag eller natt. Han har varit underjords rätt länge och videoklippet borde ha varit i Amerika för länge sedan. Nu hade de bevis på att de verkligen var terrorister. Terroristerna förstod lika bra som honom att de snart skulle komma dit och gripa dem. Han kände sig lugn och nästan lite glad över att han hade lyckats. Han tyckte dock att priset till att lyckas med uppdraget var alldeles för högt.

Det skulle räcka för att få hjärtat att sluta pumpa blod, för lungorna att sluta producera syre och för att organen skulle sluta fungera. Tänk vad lite som behövdes. Visst skulle det göra ont, men inte ondare än sorgen han bar. Luften hade börjat bli tung. Han hittade en sten på golvet. Fram kom en vit tydlig text på cementgolvet. Han tänkte att det var bäst att skriva så snabbt som möjligt, medan han kunde.

Ibland skriver folk brev till nära och kära innan de begår självmord, men jag har ingen nära kvar. Därför skriver jag till mitt folk.

Livet är en gåva förstår ni, kom ihåg det mina vänner. Den dag som gått kommer aldrig igen. Ta vara på livet och lev lyckligt, men tänk på att det finns fler människor än ni på jorden. Jag vet vad jag talar om.

Jag har sett lycka

Jag har sett sorg

Jag har sett frid

Jag har sett krig

Jag har sett födelse

Jag har sett död

Jag offrade min kära familj för att rädda Los Angeles 3,5 miljoner invånare. Ni kanske tror att mitt liv här i Sahara var hårt, men inte hårdare än mitt liv hemma i Chicago. Då kändes det som om något saknades i mitt liv. Målet i mitt liv fattades, det har jag nått nu. Jag kan dock inte leva vidare, min själ kan inte ta all sorg. Därför begår jag en djup synd nu. Må gud förlåta min otacksamhet inför den viktigaste gåvan han har givit mig – livet. Trots detta hoppas jag att kommer till samma plats där jag vet att min familj finns – i himlen. Må gud förlåta mig.

Just när han hade skrivit klart fick han syn på flickan med den blänkande fotlänken. Han fick se de mörka ögonen, det mörka håret och den platta näsan. Allt vackert med flickan kom fram som en tavla framför honom.

- Gör det inte, snälla jag ber dig, sa hon

- Det är inte värt att leva längre, jag har ingen att älska och ingen att bli älskad av. Låt mig göra det, sa Joshua.

- Nej det kan jag inte, du kan skaffa kärlek, sa hon gråtandes.

- Inte med den sorg som mitt hjärta bär, svarade han.

- Du är värd mer än döden, sa hon.

Hon grät och låg vid hans sida i flera timmar.

- Gå din väg nu, sa han. Han ville inte att hon skulle se.

- Du är en hjälte, sa hon med en mjukhet i rösten som han aldrig förr hade hört.

Senare den natten kunde man se en stjärna falla på den nattsvarta himlen.