The Stooges The Weirdness

"Rock critics wouldn't like this at all", sjunger senige farbror Iggy och beskriver de känslor han fylls av när... eh, saven stiger. Han är så klart medveten om förväntningarna på en av primalrockens mest inflytelserika grupper, och vill gärna tala om att han skiter i det. Fullkomligt.

Ja, som gammal Stooges-fan vet jag inte vad jag väntade mig egentligen. Att Iggy återförenats med bröderna Asheton, som han skildes från 1973, är en kul fotnot i rockhistorien. För snart 60-årige Iggy är det att sluta cirkeln. Att återgå till det bekymmerslösa jammandet i källaren, på jakt efter det wah-wahsolo eller det fuzzriff som triggar den maximala utlevelsen och lusten att, säg, gå loss med bar överkropp och en burk jordnötssmör.

Men de mörka atmosfärer The Stooges en gång målade är borta. The Weirdnesslåter som ännu en av Iggys senare soloplattor - bitvis skoj och glättigt elektriskt laddat, men jämntjockt och odramatiskt på ett sätt som Fun Houseeller Raw Powervar vid anklarna, ungefär. Med en suck tvingas jag krypa till korset, med skeden i vacker hand, och medge att detta är dussinrock. Och rätt korkad sådan, dessutom.

Men Ron Ashetons gitarr, den är fortfarande ond.

Lars Thulin