Tränarens svåra balansgång
Hur hanterar man som tränare en lirare? Funderade kring ämnet på väg hem från Österporthallen efter att ha sett Fredrik Petersen göra ett helt gäng konstmål när IFK Ystads utklassade Hammarby i handbollens elitserie. Fredrik är mitt uppe i ett härligt genombrott och har i sina bästa stunder blivit en av landets mest spektakulära spelare. Han är ruskigt snabb, fångar hårda 20-meterspassningar med en hand och har ett helt pärlband av variationer i sina avslutningar. Fri med målvakten kan det bli allt från ett distinkt skott vid stolproten till en flipp eller skruv eller lobb eller något annat som ännu inte är uppfunnet. Vid något tillfälle har han gjort en "tumskruv" - skruvat bollen med sin högra tumme! När Fredrik kopplar på inspirationen är hjärnan full av bus - till motståndarnas förtvivlan men till publikens förtjusning. Det är bara konkurrenten och kollegan Alexander Hansen bland IFK Ystads spelare som har ett liknande register. Vid sidlinjen följer tränaren Jan "Proppen" Karlsson 19-åringens cirkusnummer med blandade känslor. Hur mycket frihet ska en spelare egentligen ha? I vilket skede och i vilken utsträckning ska en tränare gå in och styra en lirare utan att för den skull vara hämmande för utvecklingen? Glädjen är artistens livsnerv. Utan den är han eller hon inget. Det är långt i från alla tränare som klarar av att ha en exceptionell talang i laget. Det finns de som till varje pris ska trumfa igenom sina egna idéer och som har svårt att ta in nya impulser. För vissa kan det rent av vara förvirrande när en spelare genomgår en snabb utveckling och plötsligt gör grejor som inte är förutbestämda. Tränaren kan uppleva det som om att han håller på att förlora kontrollen. Ni känner kanske igen diskussionen från Fred-rik Ljungbergs roll i det svenska fotbollslands-laget; hur folkets vrede riktades mot förbundskaptenerna när Ljungberg tvångplacerades på en kant och tvingades till betungande defensiva uppdrag i stället för att låta kreativiteten flöda på den motsatta planhalvan. Det är frestande att säga att ingen ledare i världen har rätt att lägga sig i för mycket och förstöra en begåvning. Rör inte artisterna. Ge dom full frihet. Alltid. Men riktigt så enkel är verkligheten inte. Ta en sån som Zlatan. Jag sitter som alla andra och skrattar och tjoar när Zlatan klackar sig förbi motståndarna eller lägger upp bollen på nacken och springer in med den över mållinjen. Men på samma sätt slår jag näven i bordet och känner hur kroppen fylls med adrenalin när han misslyckas med sin femte dragning i stället för att lyfta blicken och upptäcka en fri medspelare framför målet. Zlatan behöver vägledning och goda råd för att ta det slutliga steget från exceptionell begåvning till etablerad världsstjärna. Det har han förutsättningar att bli - när han får styrsel på sitt humör och bättre än i dag värderar lägena för att utföra sina konstnummer. Det är alltså en svår balansgång som Jan "Proppen" Karlsson och alla andra tränare går. Att inte peta för mycket i begåvningen, samtidigt som lagets bästa måste vara det primära. * * * Ystads IF åker jojo mellan det streck i tabellen som avgör om laget ska spela i allsvenskan efter nyår eller stanna kvar i division 1. Just nu är man uppe på rätt sida strecket och handbollsvåren kommer att bli avsevärt mer intressant om YIF stannar där. Just nu känns det - för att uttrycka saken på modernt idrottsspråk - som ett 50-50-läge. * * * IFK Ystad passade på att visa upp sina unga handbollslag i Österporthallen i går. Under pausvilan tågade trupp efter trupp med stolta pojklagsspelare in i arenan för att ta emot publikens hyllningar. För en sexåring var det säkert ett stort ögonblick. Problemet var bara att arrangörerna valde att göra denna manifestation samtidigt som ett luciatåg stod och sjöng i en nersläckt hall. Pojkarna fick framträda i skenet av några fladdrande stearinljus. Ett synnerligen illa valt tillfälle av IFK Ystad att visa upp sin stora ungdomsverksamhet på.
