Troell och Oddner, närvarande tvillingsjälar
Georg Oddner och Jan Troell. BILD: LARS THULIN Upprinnelsen var ett uppdrag som Troell, tillsammans med en handfull andra europeiska filmskapare, fick om att göra film om en fotograf som inspirerat dem. Projektet, där även Wim Wenders var tillfrågad, rann ut i sanden. Men nu, tolv år senare, har i alla fall Troells del blivit klar. Att valet föll på Georg Oddner, med självklarhet, förklarar Jan Troell helst med ett skämt: - Han var den ende fotograf jag kände! Georg Oddner skrattar gott, och Troell faller in. De är gamla vänner, sedan 40 år tillbaka. Två kreativa gentlemän, och närmast tvillingsjälar i sin fascination för bilder - men inte vilka bilder som helst, utan de som gör mer än bara visar en yta. Bilder som låter ana inre skeenden och nyanser, berättar historier eller fokuserar betraktarens närvaro. - Många bilder man ser är man färdig med med detsamma, förklarar Troell. Men när det gäller Georgs vet jag att om jag inte ser någonting med detsamma, så får jag fortsätta titta. Det finns alltid någonting mer. Annars skulle han aldrig släppt fram dem. Oddner var inte så pigg på att bli film. Men han lät Troell hållas, kanske för att han inte insåg vidden av vad som höll på att hända. - Det var inte så att Jan kom till mig och sa att han skulle göra en film om mig, förklarar Georg Oddner. Jag är van vid att han ständigt filmar och fotograferar - Jag tyckte bara det var skojigt. Men jag hade aldrig tänkt mig in i den situationen att Jan skulle göra en film som handlade om mig, som skulle gå upp på biograferna. Inte förrän filmen var gjord och journalister frågade mig hur det kändes. - Det började lite grann på kul. Och det har varit kul hela tiden. Georg Oddner är veteranfotografen som öppnade ateljé i Malmö redan 1952. Han har tagit reklam- och modebilder i massor, men är mest känd för sina svartvita, instinktivt komponerade reportagebilder från resor i Sovjet, i USA, Vietnam, Japan eller Indien. Fotobanan anträdde han genom att resa till New York 1950 och erbjuda sina tjänster till världsnamnet Richard Avedon. Innan dess var han faktiskt jazztrummis, med många spelningar på danspalatset Nalen i Stockholm. Trumstockarna har den snart 80-årige fotografen lagt på hyllan sedan länge. Men rytm och komposition är fortfarande viktigt för honom, och alla döda ting som han inte fotograferar - Oddner bär alltid en liten kamera i ett hölster på bältet - dem trummar han på. Troell förefaller lita blint på Oddners bildblick, och Oddner är full av vördnad för regissörens filmkunnande. - Det märkvärdiga med Jan, säger Oddner, är att han behärskar både spelfilms? - Behärskar är kanske ett överord, avbryter regissören blygsamt. - Du ägnar dig, rättar sig Oddner, åt att göra spelfilm och har samtidigt förmågan att ägna dig åt det dokumentära. Och det är två väldigt olika utgångspunkter, att få tag i det autentiska i båda formerna. Du spelar på ett stort klaviatur! - Njaa... trampar, kanske! protesterar Troell, nästan rodnande. "Närvarande" inleddes utan budget, utan manus och mer eller mindre "på skoj", enligt Jan Troell. Filmen är hans första heldigitala verk - även om Trelleborgsfilmen "Drömmar i söder" delvis gjordes med digital videokamera - och han är mycket förtjust över den frihet tekniken ger. - En del av äventyret har varit att jag fått låna hem lådvis med Georgs bilder till Smyge, och kunnat gå in i dem. Det har varit väldigt skojigt. Och har något fattats när vi klippt filmen, så har jag bara gått in och filmat av den bild vi behöver, och en stund senare haft den i datorn. Oddner berättar att de första gångerna han såg filmen var det en främling han mötte. - Men numera har jag vant mig. Det som berörde mig så starkt var att få se mitt arbete presenterat på det här viset. Filmat inifrån. Inte det där ytliga bläddrandet eller ögnandet på bilderna, utan där fanns ögats vandringar på bilderna. Och knytningar till tankar och associationer. Oddner, sommarbosatt i Beddingestrand, är nöjd med slutresultatet men värjer sig för beskrivningen "smickrad". - Jag är tacksam och också förvånad över att Jan har trott på detta projekt och genomfört det. Det är ovanligt, och väldigt märkvärdigt.
