Trubadur flyttade till Österlen
Ola Magnell. Tomaz Jönsson - Visst var det en jättekliv. Men vi hade funderat länge på att flytta till en lugnare miljö. Jag är beroende av naturen. Så länge träden och fåglarna finns, känner jag mig inte ensam. Hittills har jag inte känt någon lappsjuka, säger Ola Magnell, numera bosatt i Tunby. Nånstans måste man ju bo, säger Ola som är uppvuxen på en lantgård utanför Kalmar. Efter gymnasiet har han mestadels bott i Stockholm. De senaste tjugo åren 300 meter från Europaväg 20 i Täby. Motorvägsbullret känns fortfarande i kroppen, påstår han. - Trots lantliga rötter, min far och farfar kom från Önneköp, känns det mer som att flytta till något än att komma tillbaka, säger Ola. Just nu lyssnar han inte så mycket på musik, möjligtvis klassiskt. Läser i stället böcker och sysslar med huset. Eller går omkring i den prunkande trädgården och njuter. För tillfället är han inte inne i någon intensiv skaparperiod. - Vet inte varför det inte rinner till just nu. Det kommer när det kommer. Att tvinga sig på musan är kontraproduktivt. För mig är ord och musik oskiljaktiga, intentionerna kommer samtidigt. När jag hör ordet "texter", osäkrar jag revolvern. Det tyder på tankelättja. Vad är det för fel på ordet "sånger"? Var inspirationen kommit ifrån, kan jag inte svara på. Men musik är en förnyelsebar energikälla, den tar aldrig slut, förklarar Ola. Många är vi som har lärt oss älska Ola Magnells tankeväckande låtar. Att människor blivit berörda är något som gett Ola kraft att gå vidare. Men han är utled på att alltid behöva tysta ner delar av publiken. Och beklämd av ytliga räknenissar i musikbranschen. En av anledningarna till den just nu lite längre pausen. - Som artist är man onekligen utsatt. Det blir problematiskt när människor inte skiljer på person och persona. När folk vill krypa under skinnet på personen Ola Magnell, kan det kännas direkt obehagligt. Det jag har att säga och uttrycka, finns ju i sångerna. Ett 30-årigt liv som skivartist har satt sina spår. Numera har Ola mycket svårt att göra något som inte är på riktigt så att säga. Trots tidigare skivsuccéer, bland annat två guldskivor, är det ingen tidigare platta han är helnöjd med. - Men vilken skivartist är det? Och det var ett nöje att få jobba i studio med eldsjälar som till exempel Anders Burman och Mats Ronander. Höstkänning var nog roligast att göra. Halva LP:n spelades in i Muscle Shoals Sounds Studios och i Macon Georgia tillsammans med bl a musiker i Allman Brothers Band. De var inte bara proffs, för dem var musiken en livsstil. Speciellt 80-talet kändes lite väl egotrippat här. Visst fanns det då som nu skickliga musiker i vårt land, men för Ola blev det lite för mycket Chicago, Toto och Billy Champlin när han turnerade och gjorde plattor med eget rockband. - Men ingen skugga ska falla över ambitiösa musiker. Det där väloljade västkustsoundet passar bara inte mig, inflikar han snabbt. Kritiken mot skivbolagens utveckling är skoningslös. Under sin karriär har han på parkett fått uppleva yuppiefieringen av Stockholm, och därmed musiken. Skivbolag som satsar hur mycket som helst på unga band och artister. Som droppas om de inte slår igenom omedelbart. - Ett och annat har jag lärt mig under årens lopp men erfarenhet väger lätt idag. På 70- och 80-talen gick det utmärkt att presentera låtarna i samband med själva inspelningen. Idag måste jag skicka demotejper eller bekosta produktionen själv, säger Ola. Och såvitt jag förstår, måste yngre okända band komma med nästan färdiga produktioner för att få chansen. Han ser på unga musiker i dag och hör hur de uttalar sig om allt möjligt. Det gjorde han själv i början. - Och fortfarande kan jag känna mig pressad och redovisningsskyldig i intervjusituationer. Men det blir gärna lite för kladdigt och privat. Själv är jag totalt ointresserad av skvaller. Köper jag Aftonbladet, är det för att lösa korsordet eller läsa Doktor Gormander. Handlar löpsedeln om Svennis och hans blondin, köper jag inte tidningen, säger Ola. Den glassiga sidan av Stockholm, trängseln kring köttgrytorna, gillar han inte. De som vill jobba seriöst ska inte behöva mötas av ytligt förakt och lättköpta tasksparkar. I det långa loppet blir det outhärdligt, menar han. Nya plattor på gång? - Jag har länge velat göra en lite mer tillbakalutad produktion. Ett modernt visalbum. Men först vill jag gärna hitta en partner som kan tolka mina intentioner. Att göra platta är en neurotiserande process. Den ursprungliga känslan blir lätt bortdribblad. En författare kan utforma allt själv. I en skivstudio finns många viljor. Men när de dåliga recensionerna kommer, får man ensam ta smällen. Säljer du under 20 000 exemplar, blir nästa platta en lågbudgetproduktion, säger han desillusionerat. Till slut står du där utan skivkontrakt. Så nu har Ola Magnell gjort en Thåström. Eller en Plura. Flyttat nån annanstans, till Tunby. Trivs bra, har fina grannar, och därmed finns förutsättningarna att hitta tillbaka till skapandet. Trubadursvängen fortsätter, flera spelningar är inplanerade i sommar. Och så TunbyHolmsPosten, tidningen som ökar mest på Österlen - åtminstone procentuellt sett. Ola, som har journalisthögskoleutbildning, kommer därmed tillbaka till journalistiken efter 32 år. - Jo, vi ökade från 26 till 50 exemplar på två månader. Syftet är förstås att stärka bygemenskapen här, med lite skendebatter och annat roligt. Bland annat om felixgubbar. Fick själv en i julas på tjugondag Knut. Hade ingen aning om vad det var men förstod att det är en tradition här på Österlen. Budskapet är, tror jag, att den som inte upptäckt gubben före gryningen försummat att se om sitt hus. Ola Magnells hus är ofta fyllt av klassisk musik. Och Skruttan, en liten svart katt med vita strumpor.
