Vollsjö lever inte upp till sitt rykte

En bastant svart byracka med brett läderhalsband lufsar igenom det som får kallas cent-rala Vollsjö. Ingen ägare är i sikte, men hunden verkar veta sin väg och plötsligt viker den runt ett hörn och försvinner. På torget där ingen behöver skramla efter p-pengar står några få bilar och en epa-traktor parkerade. Det är en typisk vardag och det verkar inte hända mycket i Vollsjö.Men intrycket är lite missvisande. För det händer saker i byn, och till skillnad från några år sedan så är det mest positiva saker.

– När vi flyttade hit för tolv år sedan så var här mycket knark och skit. Det var ju ingen trevlig syn när folk rag-lade omkring här inne i byn, säger Gert Larsson som driver Vollsjö hembageri med sin fru Agnetha.

På kaféet har endast gardinerna bytts ut sedan 1959. Nostalgin är intakt med linoleumgolv, medaljongtapeter och galonklädda stolar. Fast musiken i Seeburg-jukeboxen skär sig något decennium med inredningen: Baccara, Demis Roussos och andra populära 70-talsartister. Skivorna är Agnetha Larssons.

Hon tycker att Vollsjö är på rätt spår.

– Nu har de som höll på med missbruk flyttat till andra platser och det är betydligt lugnare. Det är väldigt skönt. Vi har förstås buskörningar med mopeder på sommaren och så, men det kan man kanske stå ut med, säger Agnetha.

Paret bor på ovanvåningen av hembageriet. Agnetha var i början skeptisk till att lämna Sjöbo och flytta till den mindre orten.

– Men det har jag inte ångrat. Här är ett lugnare tempo. Man är liksom mer bekant med folk här än inne i Sjöbo, på gott och ont förstås. Folk håller ju reda på vad man gör.

När Agnetha Larsson ska beskriva Vollsjöborna funderar hon en stund, sedan lutar hon sig fram över kafébordet så att det knarrar i stolen och säger:

– När det i somras anordnades allsång i byn så började det ösregna. Verkligen ösregna. Men folk satt kvar i sina stolar och sjöng. Det kan man säga om Vollsjöborna, att när det väl anordnas någonting så dyker de upp. Och då menar jag inte 10-15 stycken, utan 150-200 personer.

Vid några tillfällen har Agnetha och Gert Larsson försökt ändra på kakrecepten för att kunna erbjuda något nytt, men då har kunderna reagerat.

– Våra stamkunder vill helst att det ska vara som det alltid har varit, konstaterar Agnetha Larsson.

Bakom disken på Vollsjö hembageri syns ingen italiensk espressomaskin, inga caffè latteglas, ingen smaksättningssirap att hälla i kaffedryckerna.

– Nähänä, vi serverar bara färskbryggt bryggkaffe. Vi kommer aldrig att börja med latte eller något sånt, säger Gert Larsson.

En polisbil utan brådska glider genom byn och de få människorna på torget tar ingen notis. Under 1980- och 90-talen hade polisen att göra i Vollsjö. Vissa bybors förkärlek för att bränna sin egen sprit skapade var och varannan vecka rubriker i YA. Det fanns också vissa långfingrade individer, eller för att tala klartext: här bodde en del tjuvar och narkotikamissbrukare.

En förklaring till varför Vollsjö började utmärka sig i brottsstatistiken var att förfallna kåkar kunde fås till vrakpriser och kriminella flyttade in.

– Det var ju mycket hembränning, olovliga körningar och drograttfyllor, våldsbrott och stölder i Vollsjö ett tag. Men det ligger nog minst fem år tillbaka i tiden. Vår bild av Vollsjö är att det är ett ganska lugnt ställe i dag, säger Dan Bengtsson som är chef för kriminalunderrättelsetjänsten i södra Skåne.

Vollsjö växte fram i mitten av 1800-talet på det som var den gamla marknadsplatsen mellan Vollsjö by och Fränninge. Det var då järnvägen drogs till bygden.Bara de senaste få åren har flera – men inte alla – av de nergångna husen längs huvudgatan renoverats av nya ägare. Till skillnad från andra byar i närheten finns det i Vollsjö fortfarande en hel del service kvar. Ett par banker, en närlivsbutik, skola, flera blomsteraffärer, en pastorsexpedition, en zonterapeut och en pizzeria. Biografen har dock gjorts om till en bilverkstad.

På torget ligger biblioteksfilialen där Ewa Andersson arbetar. Hon är bibliotekarie och eldsjäl som organiserar byavandringar, sagostunder och även berättarkafé i sitt hem. Ewa Andersson växte upp i Malmö men räknas numera som en av traktens egna. Det innebär att hon har bott här i mer än 30 år. (Flera i byn intygar att det är där gränsen går.)

– Här ute bryr sig folk om varandra och ställer upp för sin familj, sånt som inte förekommer i ett större samhälle. Det tycker jag är härligt. Men man är också mindre anonym här. Det är nog inte alla som tänker på hur påpassad man faktiskt är ute på landet. Min granne vet ju varje gång jag kör hemifrån.

Apropå det undrar Ewa Andersson hur vissa ljusskygga personer resonerade när de flyttade ut till Vollsjötrakten på 80- och 90-talen för att vara i fred.

– En sak är ju klar, en narkotikamissbrukare sticker ut mer i ett litet samhälle än till exempel i Malmö, säger hon och rycker på axlarna.

Ewa berättar om tillfällen då påtända personer kommit in på biblioteket.

– Jag bemöter alla vänligt men bestämt. Man måste våga prata med folk, även om de är påverkade. Bara de sköter sig så är alla välkomna på biblioteket. Här talar vi med små bokstäver, säger hon med något större bokstäver.

Det råder inget tvivel som vem som är sheriff på Vollsjös biblioteksfilial.

Alldeles intill ligger Dahlqvists järnhandel, som i likhet med hembageriet tvärs över gatan inte har förändrats nämnvärt under ett halvt sekel.

Det äkta paret Kalle och Elvy Nilsson står bakom disken. Det har de gjort sedan de tog över efter Elvys far 1958.

– Ja du, 50 år utan att börja slåss. Och det har inte behövts några särskilda knep heller. Det har bara gått jättebra, säger Elvy Nilsson och ger sin man en varm blick.

På lagret kan de lokalisera varenda nubb med förbundna ögon. Men de gamla fina beslagen och andra järnhandelsrariteter som länge låg och väntade på lagerhyllorna är i princip alla borta.

– Så blir det när stadsborna flyttar ut på landet. Då kommer de och frågar efter sånt till sina gårdar, säger Kalle.

På affärens ena vägg hänger ett spjut och en pilbåge. En frestande utgångspunkt för att dra en halsbrytande skröna i Piratens anda, kan tyckas. Men i stället berättar Kalle Nilsson utan omsvep att vapnen är inköpta på en turistresa till Kenya, och att de heller aldrig har behövt användas för att jaga bort några snattare.

Precis som paret Larsson på hembageriet bor Kalle och Elvy Nilsson på ovanvåningen av sin rörelse och har fönster ut mot torget.

– Vollsjö har blivit lugnare. Folk trivs här. Det är bra att bo här och det vore bra om du berättar det för folk, säger Elvy Nilsson som bott på orten i hela sitt liv.

Vem vi än talar med hänvisar alla vidare till någon annan.

Inte för att de inte själva berättar vad de tycker, utan för att de är måna om att ge en rättvisande bild av vad det innebär att bo i Vollsjö i dag.

Så, vi måste besöka Wells house, där en bed & breakfast, konstutställningar och välbesökta konserter samsas under ett tak. Flera intygar att etablissemanget blivit ett lyft för byn. Och vi måste besöka paret bakom Thuleslund, som visat möbelbranschen att det går att öppna en möbelbutik på en bondgård på vischan.

Vi får tips om många ställen vi måste besöka.

Inga barnfamiljer syns flanera över torget, men det är mitt på dagen och ett kallt februariregn faller. Vi vet dock att de finns.

Bybor och fastighetsmäklare vittnar om att flera barnfamiljer från Malmöregionen och även Danmark har upptäckt Vollsjö och funnit en lugn plats att låta barnen växa upp på. Här finns både skolgårdar och skogsdungar att leka i.

Utanför det gamla dansstället Ny-vång är parkeringen full. Flera av bilarna har körts från avlägsna hörn av Skåne och förarna är inga duvungar precis. Klockan är tre en tisdagseftermiddag men på dansgolvet är det fredagsstämning för de vältränade pensionärerna på PRO-dansen.

– Varje vecka är det något par i 70-årsåldern som hittar varandra här. Är det inte bara härligt, säger Anders Malmqvist, ägare till danspalatset som firade hundraårsjubileum i höstas.

På scenen står dansbandet Cedrix från Falköping. Mellan låtarna är det snabba byten av danspartners under det kulörta ljusspelet. Här behöver ingen vara panelhöna, eller tupp, länge.

– Och de är så ordentliga. Vi behöver knappt städa efter en PRO-dans, myser Anders Malmqvist.

Efter några eftermiddagstimmar på dansgolvet kan det behövas lite föda, och det finns bara ett ställe att välja på. Om kvällarna är Vollsjö pizzerias gula skylt, som är tydligt sponsrad av ett slakteriföretag, en av ljuspunkterna på torget.

Och den som kanske trivs allra bäst i byn jobbar just här. Sasa Cupara, eller Salle som alla kallar honom, driver pizzerian.

– Jag bor visserligen i Hörby men i dag känner jag mig som en del av Vollsjö. Här har jag skaffat vänner som jag umgås med privat. Här bor mycket snälla och hjälpsamma människor. Jag känner fler här än i Hörby.

Salle Cupara dricker kaffe med någon av sina stamgäster så gott som varje dag. Ibland när han jobbar ensam händer det att någon av kunderna på pizzerian får ta beställningar när telefonen ringer.

– Alla är stammisar här, så blir det i en liten by. Man känner alla. Jag har varit här i elva år och jobbar sex dagar i veckan. Jag hade inte stannat så länge om jag inte trivts med folket här.

Många menar att det är Salle som har bäst koll vad som händer i Vollsjö.

– Det har lugnat sig mycket. Det var länge sedan som vi hade problemen med knarket. Här är bra nu, säger han.

På pizzerians meny – som har ett foto på en leende Salle Cupara på omslaget – hittar vi en Bombi Bitt Special. Den innehåller skinka, räkor, lök, bacon, champinjoner och färsk tomat – men ingen ål med horn på huvudet.

– Nej, tyvärr, tyvärr, säger Salle och ser finurlig ut.

Den legendariska hornålen är odjuret som den försupna konstnären Vricklund brottades med i Fritiof Nilsson Piratens klassiker Bombi Bitt och jag.

Det var i det här kuperade odlingslandskapet kring Vollsjö som den unge Piraten marinerade sin språkliga begåvning och fick stoff till sina böcker.

Som han själv uttryckte det: "Saga väves på sanningens varp".

Han bara lätt förvanskade verkliga händelser och personligheter, och för det var det många i trakten som hade ett ont öga till honom.

I böckerna om Bombi Bitt döpte han om Vollsjö till Tosterup, men det var bara fernissa.

"Man kan inte tala om en stoppnål utan att någon enögd djävul känner sig träffad!" Det var Piratens standardsvar när någon kände sig avporträtterad på ett osmickrande vis i hans böcker.

– Det är det som är så roligt med hans berättelser, att man vet aldrig när det slår över från verklighet till lögn, säger Peter Danielsson, kassör i Piratensällskapet som sköter Piratenmuseet i byn.

Vollsjöån där Vricklund och monsterålen gjorde upp flyter fortfarande genom samhället. Det röda högsmala pumphuset där ångloken kunde fylla på vatten till sin ångmaskin finns kvar, men den spännande miljön från Piratens böcker är annars till stor del utplånad. Fast när dimman lättar i skogsdungen vid den gamla banvallen där rester av järnvägsrälsen ligger kvar, då svävar här än en mysteriös stämning. Man vill gärna tro att här har hänt saker – svindlande saker.

Om jag sluter ögonen kan jag med lite vilja se bokhandlaren och de and-ra karlakarlarna sitta och öla i badgölen. Och kanske även möta tattarna, bordellmammorna, lurendrejarna och alla andra i Fritiof Nilsson Piratens blodfulla persongalleri.

Den här myten om det otyglade Vollsjö är det många som odlar med förtjusning. Ingen av de bybor som vi träffat skyggar för att berätta om senare års problem med knarkare och busliv. När en svår tid väl passerat blir det plötsligt lätt att tala om den.

Men de vilda dagarna i början av 1900-talet nämns närmast med vördnad. Att det har härjats här ute i Piratenmarkerna skrockas det gärna om. Det är trots allt på säkert avstånd i både tid och kanske även sanning.

Text: Fredrik Sjöstrand

Bild: Mark Hanlon