Waldner skoningslös mot "Grodan Boll"

Grodan Boll var instängd i en grekisk hage. Helt utlämnad till en rutinerad jägare, vars enda uppdrag var att fästa ytterligare en skalp i sitt bälte. I cirka 40 minuter studsade Grodan Boll räddhågat fram och tillbaka bakom en bordshalva, men det var en kamp som var dömd att misslyckas. De hotfulla celluidkulor som avlossades i riktning mot honom blev för många och för hårda och till slut var kampen förlorad. Jan-Ove Waldner la ner sitt gummiklädda "handeldvapen". Han lämnade lämnade sina jaktmarker och tog sig upp på läktaren där kungen och drottningen mötte på halva vägen. Kramar och ryggdunkningar - och en salig blågul läktarsektion i Galatsihallen som gungade i takt med tonerna av Dancing Queen. Det här var kvällen när OS vände för Sverige. Visserligen står det fortfarande en förarglig nolla i den blågula medaljkolumnen - men vänta bara. Nu kommer det. Det är dukat för svensk medaljfest i flera av Atens olympiska miljöer. I vattnet har vi Therese Alshammar på 50 fritt. I sanden trestegsfenomenet Christian Olsson. På gräs ett helt damlandslag som fått vind i ryggen och spring i benen. I luften har vi Stefan Holm. I kastringar och på löparbanor och lite varstans har vi Carolina Klüft. Fredagen 20 augusti var en dag av nödvändiga förberedelser. Nu är det gjort. Under helgen ska det frossas i medaljer och champagne. Mest av allt ser jag fram emot att följa fortsättningen av pingisguden Jan-Ove Waldners återuppståndelse. I kvartsfinalen gjorde J-O en ny kanonmatch och den tyske VM-tvåan Timo Boll och var egentligen aldrig nära. I det femte setet höll svensken oss visserligen på halster onödigt länge, men smällde in sin fjärde matchboll och vann med 4-1 i set. Odiskutabelt. Ytterligare en olympisk guldmedalj för Jan-Ove Waldner, vid 38-års ålder, skulle tillhöra topparna i svensk idrotts historia. På min högst personliga lista över Sveriges främsta idrottsmän genom tiderna skulle han i alla fall peta ner Björn Borg. Så stort är det Jan-Ove Waldner håller på att uträtta. * * * Det svenska handbollslandslaget saknas i Aten, men sporten lever - i Ystad. I går inleddes Allehanda Open, som den här gången saknar feta prischeckar och tyska topplag. Men inte desto mindre spelas det en överraskande bra handboll för att vara så här tidigt på säsongen. IFK Ystad tog i sin första match stryk av hårdsatsande FC Köpenhamn, men revanscherade sig i kvällsderbyt mot Ystads IF. Man inledde lite skakigt, men vann till slut helt utan dramatik. I ett par års tid har det varit klart att den fruktade skytten Kaupo Palmar skulle lämna laget, men en månad före seriepremiären gapar hålet efter Kaupo fortfarande tomt och öde. Blott 19-årige Marko Tonaskovic är är den utvalde, men övergången har strulat. Marko är kvar i Serbien-Montenegro och IFK Ystad förlorar dyrbar tid. Han skulle behövts i helgen och trimmats i hop med Doder och gänget. Nu fick IFK-anhängarna nöja sig med att stifta bekantskap med nyförvärvet Sergo Datukashvili, av många bedömare ansedd som en presumtiv sensation i elitserien. Men i Österporthallen har han ännu inte övertygat. Sergo har visserligen visat god spelförståelse och levererat fina passningar, men har inte på något vis levt upp till sitt rykte som målbombare. Lossnar det i dag? Annars var IFK-yttern Fredrik Petersen Österporthallens egen Jan-Ove Waldner. Lika oberäknelig för motståndaren, lika underhållande för publiken. Ja, emellanåt satte han rena pingisskruven på bollen när han studsade in sina kontringar. 13 mål kom han upp i, Fredrik, det kunde varit 14 efter en underbar helikopterfint vid ställningen 25-20. Bollen träffade dock stolprotens insida. Ystads IF övertygade stort när laget besegrade Basti Rasmussens Drammen i förmiddagsmatchen. Långa stunder spelade YIF ut ett av Norges bästa lag och när laget inom kort inleder ännu en attack mot elitserien står man bättre rustat än någonsin. Man har bredden i form av en 18-mannatrupp där varenda spelare håller god division 1-klass; man har rutinen i form av spelare som Tony Hedin och Urban Wangel. Man har längden i spelare som Anders Jacobsson (202 centimeter!) och Martin Ljungqvist. Man har ett helt koppel av lovande kantspelare. Om det i Ystad finns gott om handbollstalanger, som bara är i början av sina karriärer, har "slutsignalen" gått för en av stadens stora ledarprofiler. Sven "Sjöman" Nilsson har avlidit. Kanske mer än någon annan är det "Sjöman" som personifierar det som runt om i Handbollssverige betraktats som "typiskt Ystad". Respektlösheten för motståndarna; den starka tron på den egna kapaciteten; sammanhållningen och de raka rören. Sven "Sjöman" Nilsson blev 79 år. Frid över hans minne.