42 välljudande blockflöjter
Söndagens konsert bjöd på ensemblemusik för blockflöjter av olika slag. Sirena-kvartetten behövde inte mindre än 42 flöjter för att genomföra sitt rikt varierade program, alltifrån den minsta sopraninon till den stora subbasen. Gruppen har tidigare hämtat inspiration och uppförandepraxis av Dan Laurin, som undervisar vid konservatoriet i Köpenhamn. Vi kunde för ett par år sedan avnjuta hans fina spel med Göran Söllscher i samma lokal.
Skönt och höviskt skrudade skred de in i galleriet och inledde sin konsert med ett par anonyma stycken från 1500-talet. Det originella med denna ensemble är att de - förutom att de spelar sitt program utantill - rör sig till musiken i en väl avvägd koreografi, vilket ger en rätt påtaglig och välgörande publikkontakt. Minspel och ögonkontakt gav därigenom deras framförande en djupare dimension. Bara i en Bourréeav Prätorius föreföll deras avsikt något övertydlig.
Annars utmärktes deras gester och rörelsemönster av en fint nyanserad koreografi, i synnerhet i stycket Sugar free for my honey, som Hans Gefors skrev för denna ensemble inför en konsert för barn. Riktigt spännande och utmanande svår kändes en komposition från 1982 av holländaren Chiel Meijering, som i varierad minmalistisk stil åstadkommit ett verkligt önskestycke för denna ensemble. Även här kastade deras gestik ett förklarande ljus över styckets komplexitet. Överjordiskt skönt klingade ett par stycken av John Dowland med riktigt låga flöjter där musiken fick vila i sig själv utan yttre rörelse som ett klingande stilleben.
Även ett stycke Ars Nova-musik från 1300-talet fick sin underfundiga rörelseform med omväxlande duodueller, fenomenalt gestaltade av denna ensemble. Ett par orgelstycken av J.S.Bach fick en fascinerande likhet med originalversionen, fast med varje stämma tydligt individualiserad.
I ett verk betitlat Vogel-zugfrån 1997 försökte Tore Björn Larsen skapa ett intryck av hur han till sjöss upplevde ett flyttfågelsträck. Det blev ett stämningsförtätat framförande med mycket rymd och naturkänsla. Mera natur och rörelseglädje blev det med italienaren Tarquinio Merulas skildring av näktergalens ihärdiga sjungande. Obegripligt och fenomenalt att klara av att spela detta verk utantill! Kvällens mest krävande verk sparades till sist och här måste noterna och stolarna ändå fram. Med Chiel Meijerings Sitting Ducksfrån 1993 avslutade Sirena denna ovanliga konsert. Dess upphovsman lär ha yttrat: "Jag vill se musikerna badande i svett med fradga om munnen och totalt sönderspelade instrument för att sedan bäras ut." Riktigt så långt gick det lyckligtvis inte vid detta framförande, men starka naturstämningar förmedlade gruppen från början till slut. Efter applådtacket bjöd ensemblen på en virtuost utförd kvartettsats av Telemann.
