Bjelvehammars barnboksspecial

Titel: Flickan som inte ville klippa sig Författare: Maria Elander

Förlag: Heidruns

Det är somrigt, utspilld hallonsaft, två kattungar som leker med små pinnar och ett limegrönt garnnystan och ett barnbarn som äter omogna hasselnötter som en ekorre just tappat i ivern att nå många små ovaler. Och så bläddrar jag igen i Maria Elanders bok om Vilda, en flicka som inte är särskilt vild, men som har en säregenhet, hon vill inte klippa sitt hår. Håret slutar inte växa, det blir bara längre och längre och plötsligt går den vilda av de två kattungarna över sidan åtta i boken. Det blir små tassar på sidan och då ser jag att Vildas hår i någon mening påminner om en garnhärva, en sådan som kattungarna leker med. Tänk, allt hänger ihop, det är något stort och filosofiskt över hela detta som sker på den gröna gräsbanan. En installation, en performance!

Vilda tycker om sitt hår, det är inte bara trassligt, det ställer till med trassligheter, det fastnar saker i håret, när hon är ute och går. Det kan vara grus, kvistar, tuggummin och en gång var det en hel cykel. Det blir så med ett hår som är i vägen och så kan inte Vilda vara med kompisar, inte klättra i träd, inte spela fotboll beroende på hårtrasslet. Och det finns ännu hemskare saker, Vilda kan inte gå till affären och köpa lördagsgodis, därför att håret fastnar i dörren.

Det är klart att Vilda både blir ensam, ledsen och nedstämd, särskilt när det gäller detta med lördagsgodiset. Men nu har allting minst två sidor, håret är ett bekymmer och ställer till problem, men håret kan även vara något gott och positivt. Vilda kan värma sig i det och i hennes hårkoja kan även hennes kompisar bo och sedan kan de leka kurragömma i det stora och mjuka håret. Just här när jag skriver kommer barnbarnet med ny saft och spiller ut den på den vackra illustrationen på sidan 22. Allmänt är det så att illustrationerna är vackra, drömskt fantasifulla och så bräckligt sköra i sin sparsamma kolorit och så är det där uppbyggliga om att se möjligheter istället för bekymmer i allt. Det ska ju läras ut i tid för att även barn mellan fyra och sex ska kunna utstå alla faror som svininfluensa och svartpest.

Alltså det är en välskriven, smårolig och vacker bok, nu lägger jag mig på rygg i gräset och ska klura ut en storstilad avslutning. Den kommer nu. Jag ser en nymålad himmel, en svala bär hela himlen på sin rygg! Nu biter den vilda kattungen mig i örat som straff för dessa prettoord…Titel: När vi var ensamma i världen

Författare: Ulf Nilsson & Eva Eriksson

Förlag: Bonnier Carlsen

Rubriken har jag hämtat från böckernas bok, Bibeln, och det är ingenting som gör varken dig eller mig så uppmuntrade och skuttiga i benen. Våra liv löper på efter en utstakad och uppgjord plan och vi har inga större möjligheter att påverka dem, det är bara Gud som har den kraften. Nu tror inte alla så, utan många menar och hoppas på att vi har både problem och möjligheter i våra egna händer. Ödet och det förutbestämda är ingenting att belasta huvudet med.

Nu är det inte detta bilderboken handlar om, utan det är ett mera alldagligt bekymmer, tiden, att tämja den, att inte redan vara på väg mot nästa möte och handling, när du sitter ner i tankar och överläggningar med dig själv eller andra. Men är inte detta en tidsanda, detta att ständigt vara på väg från det jag håller på med till nästa aktivitet, detta hemska ord, som är ett schlagerord inom äldreomsorgen.

Att inte ha någorlunda kontroll över tiden är de båda pojkarnas bekymmer i bilderboken för de minsta, jag läste den för en treåring och han var hela tiden orolig för det eländiga slutet som aldrig kommer. Och den stora pojken förstod sig inte helt på klockan och kom hem i fel tid och ingenting fanns hemma, allt var låst och tomt, det var ytterligt sorgligt, att vara helt ensam i världen, gråta och försöka att inte visa något för lillebror. Lillebror kunde inte se på teve, de hade inga sängar att sova i och lillebror fick inte sin lilla vanliga kaka. Nu måste det handlas och visas kraft att överleva själva, på egen hand. Bygga ett hus, resa en flaggstång och ordna två sängar av gräs och mossa. Och skaffa en teve med antenn, ordna en kaka åt lillebror och låna ingredienser för en kaka åt lillebror genom att ringa på hos grannen. Det svåraste för storebror var att göra egna teveprogram i papplådan utan att tänka på mamma och pappa och den stora lastbilen, som säkert hade kört över dem.

Men i allt detta tittade någon in genom en springa i brädorna i det lilla trähuset, snart skrattade de båda och lillebror rapade.

Ingen av människorna har några namn storebror heter inte Melker och lillebror inte Emil och mamma och pappa har inga namn och inte grannen, som åtminstone kunnat heta Jansson, varför ska vi leva med okända, alla är värda ett eget namn och en egen identitet! Och små barn ska inte utsättas för skrämsel och oro i onödan, köp boken och läs själv, jag vill inte läsa den igen!!

Så ordentlighetsinformation, Ulf Nilsson har skrivit texten och Eva Eriksson har gjort bilderna, som är både färgrika, glada och stora.

Titel: Klappa kanin!

Författare: Helen Rundgren och Maria Nilsson Thore

Förlag: Alfabeta

Att klappa ett djur det är inte att dra, slita, klatscha till, det är att smeka varsamt och sluta om djuret inte vill mer, många djur vill inte bli klappade alls, några vill bli klappade lite och andra i både tid och otid. För några kan det vara farligt att bli klappade och det kan även göra ont.

En tam kanin går väl an att klappa, men vilda kaniner ska inte klappas utan skutta runt fritt och vara med andra vilda kaniner i varma och trygga hål i marken. Inte ska de klappas och inte heller ska de gullas med.

Ingenting med klappa gäller det lilla kidet i gräset eller den lilla harpalten i ballegan, de ska lämnas ifred och mamma är inte borta, inte uppäten och inte överkörd av en skördetröska, hon är bara ute i ärenden och kommer tillbaka och vill inte ha några klappade barn! En ödla ska aldrig klappas det är tvärsäkert, en larv kan väl klappas lite lätt, men larver är nu inte mycket för att klappas, de verkar ju så upptagna med att krypa och äta upp häckplantor. För hårda klappningar på en larv, kan ju göra att den går sönder och det kommer ut ett klet på händerna, som både kan vara äckligt och klia.

Helen Rundgren har skrivit texterna till denna bilderbok för små barn och Maria Nilsson Thore har gjort bilderna, en bok som är klok, pedagogisk och väl präktig för mitt sinnelag, jag blir hela tiden orolig för att jag nu i framtiden ska klappa fel, då får jag kanske en klatsch!?

Men en fjärils sammetsvingar ska jag inte röra, inte heller en grodas kropp, därför en groda behöver själv sitt mjuka klet på huden, så ligger det till…