Bodil Malmsten är beredd att slåss på nytt
Så här vibrerande hett ska det inte vara vid den franska Atlantkusten. Här ska fukten, regnen och de eviga lågtrycken härska. Under sitt dyra och stora italienska parasoll sitter författaren och kokar av ilska och längtar efter regn.
Hon är denna varma sommar ingen lycklig människa. Inte för att hon hatar solen. Det gör hon förvisso. Men det är inte solhatet som förstör hennes dagar. Starkare krafter är i rörelse, avsevärt hotfullare.
Låt oss - trots att hon väl är en romankaraktär? - kalla författaren där under parasollen för Bodil Malmsten. Det har hunnit passera sju år sedan hon skrev en bok om äventyret och mödorna det innebar att bryta upp och flytta till Frankrike. Allt krångel, de notoriskt opålitliga hantverkarna, den minst sagt motspänstiga trädgården, en egenartad och ogenomtränglig byråkrati. Titeln på boken var Priset på vattnet i Finistèreoch namnet på den författare som bor i verkligheten var - självfallet - Bodil Malmsten.
I sju år har hon levt i sitt älskade Finistère, alldeles intill Atlanten, och fört en ojämn men hård kamp mot mullvadarna och deras enorma högar på hennes gräsmattor. Ljudet från tidvattnet har tryggt sövt henne om kvällarna. Här har hon inrättat sig, här har hon sitt liv. Här har lyckan till slut flyttat in.
Nu hotas idyllen eller snarare hela hennes existens. Den nya boken Sista boken från Finistèreär bland annat berättelsen om hur Bodil Malmsten fördrivs ur sitt paradis. Omkvädet "jag har förlorat mitt Finistère" för nästan tankarna till de grekiska tragedierna.
Men det är också en bok om hur författaren - mest av misstag sprunget ur ett snabbt samtal - tar upp kampen med den flärdfulla, nyckfulla och mycket franska Madame C om vem som kan skriva den bästa erotiska romanen. Motvilligt börjar Bodil Malmsten skriva på en bok som hon kallar Sex och andra katastrofer i departementet F. Hur det går ska, som det så underbart klichéfyllt heter, inte avslöjas här.
Annars är det en sorglig bok, en desperat berättelse - "det är undantagstillstånd i mitt liv" - om hur hon av yttre omständigheter helt utanför hennes kontroll tvingas flytta till "staden nära Nantes". Desperationen är så stor att hon plötsligt sliter sönder fiktionens skyddande väv och skriver: "Mitt liv är ingen fiktion som boken om mitt första år i Finistère … det är verkligheten och inför den står de största stumma." I viss partier genomför Bodil Malmsten en nostalgisk inventering av dagar som passerat, händelser som inträffat, människor hon mött, svårigheter och motgångar hon övervunnit. Det är vackert, det är intagande, ja rentav förföriskt, men mest imponerande är hur hon varje gång reser sig, beredd att slåss på nytt.
Och även denna gång, efter detta bittra nederlag, reser sig Bodil Malmsten, beredd att gå nya ronder mot verkligheten och språket. Och ibland undrar jag om någon annan svensk författare är så konsekvent modig i sitt förhållande till språket som Bodil Malmsten är. Hon utmanar orden. Hon brottas med dem. Hon utvinner nya nyanser genom att använda rentav livsfarliga retoriska grepp. Det är sylvasst, alltid exakt, det är intagande men ändå vackert som en sång om sommaren.
