Clara Diesen: Staden din resa

Den samtida poesin tycks må minst sagt dåligt. Där förr unga allvarliga män lade sina pannor i de djupaste rynkor och skildrade en dyster värld full av filosofiska minor har under de senaste 15 åren unga allvarliga kvinnor trätt fram vid deras sida. De lägger sina pannor i de djupaste veck och beskriver på det mest sparsmakade språk en verklighet som inte tycks erbjuda en endaste lycklig stund.

Dagens svenska lyrik, skriven av såväl unga män som unga kvinnor, är oftast andefattig, anemisk, ordknapp och känslomässigt karg som den ryska tundran en bister januarimånad. Det är en ödslig verklighet, fattig på erfarenheter, tömd på mognad och kemiskt fri från samtidens problem som framträder ur den svenska lyriken.

Många har kritiserat, mån-ga har suckat uppgivet över denna tristess och tomhet. Men ingen har förmått fånga och skildra dess sanna väsen. I Staden din resa lyckas Clara Diesen på några få sidor gestalta den svenska poesins tillkortakommande och incestuösa självupptagenhet på ett sätt som – förhoppningsvis – kommer att väcka många tankar hos samtidens domesticerade poeter.

Staden din resa utger sig för att handla om sviken kärlek. Om en man som gått sin väg och lämnat diktverkets "jag" ensam, förtvivlad och desorienterad. Nu tränger sig minnena på. Längtan är fortfarande stark, trots att flera år har hunnit passera. Saknaden bär smärtans omisskännliga märke, liksom inbränt i själva köttet. Hon, diktens röst, ska snart resa sin väg, över till andra sidan Atlanten.

Redan först anslaget – den första "dikten" – i Staden din resa är ett hånskratt vänt mot hela den samtida svenska diktkonsten. På en ensam sida står, kursiverat och pretentiöst: "jag har tänkt på dig". Och på nästa ödsligt vita sida kommer den andra "dikten": "du kände mig / sådan jag var".

Det märks tydligt att Clara Diesen varit road av sitt diktverk. Hon fullkomligt frossar i klichéer, schabloner och urvattnade metaforer; de redan söndervittrade formuleringarna i samtidspoesin kommer igen med en berusande envishet. Eller vad sägs om följande ovanligt träffsäkra drift med den sedan 80-talet populära poetiska kroppsligheten: "du / varje plats vi anlände till / var redan en del av din kropp".

Hela Staden din resa genomsyras av de återkommande och utnötta motiven i svensk samtidslyrik: tomhet, längtan, smärtsam saknad som kryddas med minnenas bittra örter och förlustens känsla av svindel. Clara Diesen demonstrera hur poesin genom sin ängsliga blodfattighet och brist på litterärt mod, sin konsekventa vägran att befatta sig med den yttre verkligheten, har dränerats på innehåll och enbart blivit till ett minimalistiskt effektsökeri – om något sådant ens går att föreställa sig? "Då sjönk din blick i havsviken". "Du var min karta".

Staden din resa är helt enkelt en av de bästa, roligaste och mest drabbande diktparodier som skrivits på bra många år. Genom att Clara Diesen aldrig faller ur sin roll som pretentiös poet besatt av sitt eget öde, aldrig ger läsaren en rabelaisk blinkning, blir pastischen desto mer träffande och växer till en elak karikatyr av hela den svenska samtidslyriken. Det kommer att ta lång tid, ja åratal före den svenska poesin kan återhämta sig efter denna genialiska attack på dess manierade manér och ekande tomhet.

Crister Enander