Annons
Nöje

Coldplay

A Rush of Blood to the Head
Nöje • Publicerad 29 augusti 2002

Emi När man tröttnat på Travis löjeväckande kanariefågelfrisyr och tycker att Starsailor bör skickas rakt ut eller in i ett svart hål gör man klokt i att låna ett öra till Coldplay. De gör en sällsynt lyckad kombination av klagande sång med vemodiga melodier som förses med barnsligt enkla men likväl synnerligen effektiva gitarrfigurer av Johnny Buckland. Det är lika bra att säga det direkt: Den här är inte lika sensationell som debuten "Parachutes", men Chris Martin fortsätter på samma tema: trassliga förhållanden med kvinnor, rädslan för att dö, och skräcken och ångesten över tvingas ta farväl av sitt flyende hårfäste. Coldplay låter mer Echo & The Bunnymen (The Cutter-eran) än på föregångaren och Ian McCulloch är dessutom med på ett par låtar. "In My Place" och "Clocks" borde toppa alla tillgängliga listor och den charmiga "Warning Sign", får en sten att gråta. Däremot är det inte lika roligt när de låter influenserna från Pink "förbannade" Floyd genomsyra låtarna, eller när de ska försöka leka The Cult, för det klarar de liksom aldrig av. Balladerna är bandets styrka. Fler sådana som manar till en stunds eftertanke, tack.

Mattias Pehrsson mattias.pehrsson@allehandasyd.se
Så här jobbar Ystads Allehanda med journalistik: uppgifter som publiceras ska vara korrekta och relevanta. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik.
Annons
Annons
Annons
Annons