Deckare i böcker och på film
Så brukar nya, räddhågsna och äldre, mindre lyckade författare uttrycka sig. Men att Henning Mankell inte tål kritik är förvånansvärt. Att han tydligen inte tycker att recensenter bidrar till ett offentligt samtal om kultur och samhället.
Hittills har jag, som väl också är en kritiker, inte skrivit ett ord om någon Wallander-film men jag har sett de flesta. Och flera av filmerna med Rolf Lassgård som Kurt Wallander tyckte jag var spännande och bra. I senare Wallander-filmer med Krister Henriksson har kvalitén - snarast ett objektiv konstaterande - sjunkit betydligt.
Inte Henrikssons fel, nog han kan vara en bra skådespelare. Problemet är produktionstakten: för många filmer görs på för kort tid. Vem vill se ännu en Wallander-film där skådespelarna verkar ha fått manuset för tio minuter sen och inte hunnit lära sig replikerna? Bra att Mankell ger frikostigt av sina intäkter till olika behjärtansvärda ändamål men dåligt att Wallander-filmerna bidragit till att få svenska kriminalfilmers lägstanivå att djupdyka.Tänkte på det när jag tillbringade ett par regniga kvällar med några nya dvd-filmatiseringar av svenska kriminalromaner, till exempel Helene Turstens deckare om Irene Huss med flera poliser i Göteborg. Först tittade jag på Nattrond,som bygger på Turstens polisroman med samma titel. Faktiskt en riktigt bra svensk kriminalfilm med smygande skräckstämning á la Arne Mattsson i privatsjukhusets korridorer. Utmärkta skådespelarinsatser också av bland andra Angela Kovacs (som Irene Huss) och Lasse Brandeby (kommissarie Andersson).
Det tyckte jag ända fram till upplösningen, där filmen övergick till så mycket action = överdrivet våld att all verklighetsförankring försvann. Som om producenten gjort om slutet!? Och nästa Irene Huss-dvd som jag såg, Glasdjävulen(bägge Nordisk Film), gick genast överstyr. Filmen är så maxad med action och våld att knappt en enda scen befinner sig i verkligheten. Hur kunde filmerna bli så olika? Svar: olika manusförfattare och regissörer (Anders Engström, som regisserat den förstnämnda filmen, är värd att nämnas). Så görs det nuförtiden: billigt ska det vara så snabbt måste det gå. Men det är omöjligt, om det ska bli bra. Nu är frågan: Ska jag ta risken och titta på de resterande filmerna i serien? Filmatiseringarna av Camilla Läckberg-deckarna i Fjällbackamiljö, Isprinsessanoch Predikanten(båda SVT), är mer noggrant gjorda (åtminstone den första). Till stor del beror det nog på att filmerna har samma regissör, Jonas Grimås, och manusförfattare. Elisabet Carlsson och Niklas Hjulström är välvalda som Erica Falck, författare, och Patrik Hedström, polis. De agerar bra också, i första filmen. I den andra verkar ekonomin ha börjat sina och det blir lite hafsigare.
Tyvärr har inte heller Solstorm(Sandrew/Metronome), som var en sensationell kriminalromandebut av Åsa Larsson, blivit någon särskilt lyckad kriminalfilm. Också en låg- och snabbproduktion? Mikael Persbrandt har inte lyckats göra sin roll som svavelosande frikyrkopredikant till något mer än ännu en märklig figur och den norrländska miljön doftar mer på papper än på duk och skärm.
Att låta Izabella Scorupco spela advokaten Rebecka Martinsson var nog en bra tanke. Åsa Larssons advokat är yrkes- och privatmänniska, klok och naiv, vuxen kvinna och liten flicka - ofta lite tafatt. Tyvärr gestaltas inte det flickiga och tafatta utan Scorupco är - inte samma sak - tafatt som skådespelerska. Också i Läckberg- och Larsson-filmatiseringarna överdrivs våldet från romanerna. Samma våld men på bild blir det automatiskt mer våldsamt. Ska bilder ha samma funktion som ord måste våldet tvärtom tonas ner - om man inte vill att det ska vara mer våldsamt än i böckerna. Vilket nog var syftet: filmerna är inte gjorda för mig och oss som läser kriminalromaner utan riktar sig till den målgrupp som vill ha schyssta action-rullar. Och då måste ju svenska filmdeckare konkurrera med amerikanskt actionvåld.
Filmernas största betydelse för mig var att de fick mig att (åter) upptäcka Helene Tursten, Camilla Läckberg och Åsa Larsson. Vilka bra deckarförfattare de är - ja, alla tre. Kanske skriver de till och med bättre än de gör? Och har de någonsin skrivit bättre än i sina senaste kriminalromaner?
Helene Turstens nya Irene Huss-deckare, Det lömska nätet(Piratförlaget), innehåller två kriminalberättelser som blir varsin roman i polisromanen. Den ena inleds under andra världskriget medan den andra, som handlar om unga flickor och datorer, våldtäkt och mord, är alldeles för samtida.
Göteborg utgör, som vanligt, polis- och brottsmiljön. Tursten beskriver våldet - noterar det - men hon viker inte ut det, så att säga. Det blir tillräckligt otäckt och ännu otäckare för att det hon skildrar är så trovärdigt. Det inte bara kan hända. Det händer - det kan stå i dagens tidning att det hänt. Inte heller Camilla Läckbergs nya Fjällbacka-deckare, Sjöjungfrun(Forum), är någon dålig kriminalhistoria. (Även om jag undrar över upplösningen. Går den ihop?)
Erica Falck är, som förut, en större huvudperson än hon bör vara och strax efter kommer Patrik Hedström, hennes make och polis. Läckbergs kriminalgåta har - som oftast eller alltid - sin upprinnelse i historien och barndomen. Och som hos många av dagens deckarförfattare är budskapet rent bibliskt: Allt vad i viljen att människorna skola göra eder skolen i ock göra dem. Förresten, inte skriver väl Läckberg som Nicke Lilltroll, vem påstod det? Fast Åsa Larsson är den suveräna, i en svensk deckarklass för sig. Vilket hon bevisar - ånyo - med sin fjärde spänningsroman Till dess din vrede upphör(Bonniers). Hon är stilist också med sitt eget skriftspråk. Hon väljer ord och skalar meningar, skriver lika poetiskt - och det ska en riktigt bra deckarförfattare - som en poet.
Rebecka Martinsson, fortfarande åklagare i Kiruna, är alltså kvar i Norrland. Den norrländska miljön och naturen - snön, isen, kylan - blir en andra eller första huvudperson. Ett slags norrländsk country noir med människor lika hårda - eller veka - som livet. Också den här berättelsen, som lär vara halvsann, börjar under andra världskriget med tyskar och svenskar, medlöpare och motståndsmän. Ett flygplan störtar i Vittangijärvi (under andra världskriget) och två ungdomar dyker ner till planet (i nutid).
Åsa Larsson skildrar grovt våld så att det märks och känns utan att det blir grovt i texten. Rebecka är - som vanligt - lika klok som dum, alltså i dumdristigaste laget.
