Di Leva in på livet

Jo, det ska bli en sådan kväll.

Ska ni se Di Leva på Ystads teater, söndag kväll? Okej, bra. Då finns det ett par saker ni behöver veta, för att göra kvällen komplett.

Ta med er frågan som ni alltid velat ställa till den ironiska 60-talsgenerationens levande undantag från regeln. Ta med er era mörkaste tvivel, så att ni kan få se dem gå upp i rök. Förbered ert hjärta på att det ska bli raketuppskjutning av era innersta önskningar.

Och förbered... jaså, ni har sett Di Leva förut? Jo visst, men det här är något annat. Låt kärleken växaär varken konsert, föredrag eller cirkus, som artistens enda sällskap på scen, gitarristen Fredrik Blank, säger i inledningen. Aldrig tidigare har ni kommit Thomas Di Leva så nära in på livet. Och aldrig har han kommit så nära inpå er.

Regissören Peter Oskarson har lyft fram den sällsynta människan Di Leva, rolig, flummig, tankeväckande och charmerande tafflig i sina små magiska tricks. Di Leva vill nämligen få oss att tro på vardagens magi, men samtidigt ta det med en nypa salt, en glimt i ögat och en klackspark. Och ändå fullt, tusenprocentigt allvar.

Musiken är en viktig del, förstås. Men alla sånger är inte av den kalibern att de i akustisk form, utan krutet från ett band eller en saftig produktion, kan skjuta sig ut bland stjärnorna. Det finns förstås undantag, som Vi får vingar när vi älskar, Mirakletoch Vi har bara varandra.

Men han är rolig, han berör och uppvisar allt som oftast avväpnande självironi när han säger saker som "jag vet hur det är på jorden, jag har själv levt där". Även om det oftast sker med ett fniss och med tillägget "ni tror jag skojar."

Man kan bli irriterad över att Di Leva hela tiden fnissar så förtjust åt sina små hyss. Mer än en gång slår en tanken "han är galen" eller "han driver med oss".

Men han vill oss bara väl. "Mellansnacket" är mer omfattande än musiken, och egentligen är inte Thomas Di Leva djupare än en genomsnittlig komminister när han pratar om kärleken, andligheten och tomheten i våra liv. Men han tar oss i sin famn, lyfter oss och ger oss tillbaka den naiva tilliten och den där sugen som vi tappade redan i morse när vi tittade i badrumsspegeln.

Torsdagen var för övrigt artistens 45-årsdag, vilket gav oss chansen att äntligen få sjunga världens bästa grattisvisa. Vilken då?

Ja må Di Leva, så klart.