Drew

(Source) Lilla Isle Of Wight har sett flera historiska rockhändelser, bland annat Jimi Hendrix sista konsert. Men så vitt jag vet har jag aldrig hört någon musik därifrån. Förrän nu, när 25-årige Drew Kennett debuterar med en stämningsfull samling stillsamma poplåtar. Eller, det är i alla fall mitt första intryck, och sådana ljuger aldrig, eller hur? Precis som kameror, right? Släktskapen med Grant Lee Phillips är hörbar, liksom influenserna från välsjungen harmonipop som Crosby, Stills & Nash. Ofta böljar låtarna fram i ett sakta melodiskt mak som är både angenämt och behagligt. Vackra "Don´t Be Denied" är en av flera småvemodiga, småromantiska visor som aspirerar på den inbyggda tröst som bra småvemodiga visor innehåller. Men efter ett par lyssningar blir det dess värre frustrerande mjäkigt och riktningslöst. Och när Drew börjar sjunga att det är okej att gråta och att jag inte behöver skämmas för att vara rädd, börjar jag känna mig som på soffsejour hos en mer än lovligt flummig terapeut. Allergiker varnas: kan innehålla spår av folktrubadur.