Drömflickor i konkurrens

Ibland överträffar verkligheten dikten. En klyscha, visst, men efter att ha sett Dreamgirls kan jag konstatera att den håller på att infrias inte bara en utan två gånger.

Det har redan skrivits en del om att sångerskan Jennifer Hudson just nu själv lever sin rollfigur Effes askungesaga. Att hon försörjt sig genom att sjunga på oglamorösa Disney Wonder-kryssningar. Att hon åkte ur American Idol 2004, inte bara en utan två gånger. Att hon under provsjungningarna till Dreamgirls lyckades knäppa sin besegrare i Idol, Fantasia Barrino, på näsan genom att få rollen som Effe. Att hon 04.32 i går natt vann en Oscar för bästa kvinnliga biroll.

Att Beyoncé mellan raderna spelar Diana Ross i Supremes har knappast undgått någon. Men man behöver inte vara Mats Nileskär för att förstå att hon lika mycket spelar sig själv. När Destinys Child var som bäst, efter den magnifika The Writings on the Wall, fick två av medlemmarna plötsligt sparken. Tjejerna i gruppens videos bytte utseende snabbare än Michael Jackson innan kvartetten till slut blev en trio med Beyoncé allra längst fram på den trampolin som skulle föra henne ut i solokarriären. När Sveriges alla aerobicsinstruktörer började mixa in Survivor mellan Set the world on fire och La Macarena var drömmen om 2000-talets Supremes egentligen redan över. Beyoncés två soloalbum har väl sina stunder men det svaga låtmaterialet och den slätstrukna produktionen lyckas alldeles för sällan matcha sångerskans röst. I verkligheten verkar Beyoncé vara sin egen Curtis Taylor/Berry Gordy: så mån om att behålla poppublikens gunst att minsta kant eller repa måste slipas bort. Oersättlig är inte ordet jag skulle välja.

Anar Jennifer Hudson och Beyoncé själva vad som händer? Kanske, i amerikanska media går snacket att superstjärnan är förgrymmad över att hennes motspelerska inte bara överträffar henne i Dreamgirls utan också vid sidan av vita duken. Hudsons namn sägs ha strukits från gästlistan till en fest som Beyoncé stod för. På frågan om hon har problem med Hudsons succé har Beyoncé svarat att hon själv redan är en etablerad stjärna och att hon i rollbesättningen gärna tog ett steg tillbaka.

Man kan förstå om Beyoncé känner sig lite hotad. Jennifer Hudson har inte bara fått en Oscar för sin första filmroll, hon har också som den första afroamerikanska sångerskan någonsin hamnat på Vouges omslag (något som i och för sig säger mer om Vouge än om Hudson) och får just nu fler tidningsrubriker än Britney Spears. Detta utan att ha släppt en endaste platta i eget namn. Men det är på gång, hennes manager är Clive Davis på J Records vilket innebär att kommande verk kan gästas av mer eller mindre sympatiska stallkollegor, från Alicia Keyes till Kenny G. Det är bara att hoppas att Hudson får fortsätta att låta mer som Aretha än Diana och att Clive inte stressar fram ett album med en hit och 14 dussinlåtar.

Kenny G är redan bokad av Beyoncé.

Christopher Lembkeägnar fredagskvällarna åt The Corner på SVT.

chlembke@hotmail.com