Emma Andersson
Edel 2 pilar Det tycks inte spela någon roll vad det är man blir känd för - bara man blir känd. Alla vill bli kända, och det är tv som gäller. En del får sina femton minuters berömmelse genom att dra ut spikar med stjärten från en brädbit, andra springer omkring i bikini och fnissar på en paradisö, men det spelar liksom ingen roll, för bara man har synts i tv så kan man alltid åka runt på landets dansställen och blanda drinkar i baren. Eller bli politiker. Suck! Emmas debutalbum är fyllt till bredden av opersonlig skvalmusik av den typen som snurrar på NRJ, dygnet runt. Men hur gärna jag än vill - och tro mig, jag vill - så kan jag inte streta emot melodin till "Weightless", den sitter stenhårt och "Somebody Should Have Told Me", luktar singel den också. Nu tänker jag inte gå in på sådana saker som att hon sjunger på mellanstadieengelska eller ens fälla några taskiga kommentarer om att att texterna har (h)järnbrist, nej, jag nöjer mig med att konstatera att Emma kan köra ett folkparksvarv med förinspelat material och två dansare. Bystpop går alltid hem hos alla de finniga pubertetsgossar som samlas likt en klase hemorrojder runt baren.
