En hel värld i ett obetydligt liv

Maken Tomas somnar en kväll i soffan. Han har dragit sitt sista andetag. Sigtrud Ólafsdóttir binder upp hans käke, sjunger några psalmer trots att Tomas inte såg med direkt blida ögon på kyrkan och religionen. Och först efter att, som vanligt, burit ut tidningarna ringer hon doktorn.

Känslan av att vara fri, att ständigt slippa anpassa sina dagar till en annan människa - som dessutom aldrig ville göra något - ger henne alltid ett vasst stick i samvetet. Men känslan finns där ändå, en liten glipa av frihet som inte fanns tidigare. Hon fyller sina dagar med att besöka utställningar, biblioteket, vernissager, gratis föreläsningar. Det finns trots allt en del att göra i Reykjavík. Och Ceasar och Cleopatra, de två katterna, kräver också sitt. Dessutom går hon gärna på begravningar, inte minst tycker hon om att ta i riktigt ordentligt när det är dags att sjunga psalmerna. Det händer ofta att de andra i kyrkan ger henne konstiga blickar där de står och bara mumlar fram texterna.

I kortromanen Sin egen väg- som för övrigt var årets isländska bidrag till Nordiska rådets litteraturpris - skildrar Kristín Steinsdóttir denna ensamma och åldrande kvinnas liv. Tonen är mild. Berättandet stillsamt, nästan lent som en silkesduk mot naken hud. Nyanserna är avgörande, språket avskalat på gränsen till kargt. Det är de små skiftningarna som bär upp berättelsen och ger den dess lyskraft. John Swedenmark har gjort en känslig och lyhörd tolkning till svenska. Minnena är många. Sigtrud Ólafsdóttirs mor, som arbetade som piga, dog i barnsäng. Husmor Hallfridur tog hand om henne och älskade henne som sin egen dotter trots protester från den surmulne maken. Sigtrud föddes med deformerad vänsterhand, den ser mest ut som en sällabb. Men hon har lärt sig leva med handikappet. Men barnlösheten har med åren börjat plåga henne alltmer. Det blev aldrig några barn med Tomas efter att hon i ungdomen fått ett missfall. Och Tomas ville inte gå med på adoption.

Det är ett på ytan obetydligt liv som Kristín Steinsdóttir beskriver. Grå vardag, händelselöshet, ett stilla liv i periferin. Steinsdóttir går, sakligt och metodiskt som gamla tiders lantmätare, allt närmre och fram träder ett kvinnoporträtt med många bottnar och nyanser. I varje människa bor en hel värld.