En hyllning till ett befriande decennium

Få minns att 80-talet en gång kom som en befriare. Farväl afghanpälsar, diktaturkramande, "medveten" musik och Ville, Valle och Viktor. Välkommen glamour, champagne, tv-valfrihet och topplistor. Samt axelvaddar, aids och Adam and the ants-luggar, visserligen. Men ändå.

Music and lyrics väljer att bortse från allt det jobbiga och fixera på axelvaddarna och luggarna. Inledningsscenen, när vi får se videon Pop goes my heartsom en gång gjorde Hugh Grants rollfigur väldsberömd i bandet Pop, är priceless vilket kreditkort du än använder.

Grant spelar Alex Fletcher, en så grym parodi på Andrew Ridgeley (George Michaels totalt obegåvade partner i Wham), att Ridgeley skulle ha stämt honom om han inte redan varit så grundligt överkörd av livets ångvält.

I dag är Alex karriär dödare än Joe Strummer, trots att han försöker ge den konstgjord andning genom att uppträda för 45-åriga hemmafruar på klassåterträffar. Men en person har inte glömt honom: Tonårsidolen Cora Corman (Christina Aguileras onda musikaliska tvilling) blev en gång inspirerad av Pop och vill att Alex ska skriva en låt till hennes kommande album.

Precis som 80-talet är andra halvan av Music and lyricsklart bättre än den första. När Hugh Grant går runt och säger sina trötta oneliners är det som att se en älskad släkting på hans dödsbädd, han är en så tynande kopia av sig själv att det känns som en helt annan människa.

Tack och lov kommer hela tiden små belöningar - missa inte Careless whisper-pastischen komplett med koladoftande saxsolo och textraden "from now on I'll dance alone" - som håller ditt intresse uppe tills filmen faktiskt tar sig.

Mot slutet tror man faktiskt både på Alex Fletcher och hans yrhättade, oväntade låtskrivarpartner Sophie (Drew Barrymore), och när det börjar bli småknepigt att hålla tårarna borta inser du att Music and lyricsär en ren arbetsseger i dess ihärdiga hyllande av musikens, den skamlösa glädjens och den goda smakens tioåriga guldålder. (TT Spektra)

Erik Helmerson