En jubilar som inte går framåt

Konstnärsgillet Söderslätt, KGS, fyller i år 30 år. Det borde firats med en stor samlingsutställning med det bästa man kan uppvisa inom gillet, en utställning som en gång för alla slagit fast att KGS är att räkna med i konkurrens med övriga skånska konstrundor. Så blev det inte.

Samlingsutställningen visar 26 verk av 26 utövare, något färre än de senaste åren. Bland dem finns fem nykomlingar. Men till min besvikelse håller inte årets samlingsutställning någon vidare klass. Som besökare måste man räkna med att de representerade konstnärerna har valt ut det verk de själva anser vara det bästa ur sin produktion och att samlingsutställningen därför är en god fingervisning om hur det står till i år.

Som vanligt brottas KGS med problemet att man blandar för mycket, riktigt bra konst (som vi ska återkomma till) hänger, eller står, sida vid sida med en del väldigt amatörmässiga arbeten som knappast ens når upp till hötorgsklass. Den som förlorar på det är den som verkligen gör skäl för titeln konstnär. Jag tror att KGS skulle vara mer attraktivt för bättre och etablerade konstnärer om man slapp samsas med amatörerna på Garvaregården. Ty en samlingsutställning är viktig, den ger en helhetsbild som sedan återspeglas på de deltagande konstnärerna.

Men det finns förstås en del riktigt fina pärlor och det är de vi ska ägna oss åt nu.

Sten Hammar har gjort ett mycket fint porträtt av Nelson Mandela, det framgår inte men det måste vara han. Bilden bär titeln A long road to freedomoch det är exakt den långa kampen för frihet, den obändiga styrkan i att orka hela vägen som porträttet uttrycker. Hantverket är utsökt och blicken rymmer ett helt universum av lidande och kamp och överlevnad. Utställningens starkaste bild.

Rolf Uddeskog är en av de nya i KGS och han är ett välkommet tillskott. Hans målning Mellan dröm och verklighetär en vacker, lätt surrealistisk drömbild som skildrar övergången mellan det verkliga och det tänkta och det önskade. Välkomponerad, behaglig och dynamisk utan att för den skull belastad med dramatiska övertoner. Jag vill se mer av Rolf Udderskog.

Kamilla Hansson var inte med förra året men nu är hon åter med en trevlig och humoristisk liten naturbetraktelse som utstrålar harmoni och behagfullhet. Skickligt måleri med den där lilla extra glimten i ögat.

Marianne Larsson har gjort en skulptur föreställande en kvinna som sitter avigt på en häst och verket bär titeln Längtan. Den är egentligen inte särskilt välgjord rent tekniskt men den bär på en känsla, ett uttryck som berör mig. Undrar vad det är hon längtar efter?

Stefan Mårtensson är en kär gammal bekantskap på Garvaregården och jag tycker absolut att han bär sitt konstnärskap med den äran. Han fuskar inte, han väljer en väldigt svår teknik, palettkniv, och han ger sig på vatten, strandkant, stenar och fåglar som inte precis är de lättaste motiven. Och han lyckas allt bättre för varje år som går. Hans målning Det här är min stenär så kärleksfullt målad att det känns när man står framför den.

Monica Holmquist är också en gammal bekant och hon är utan tvivel den i sällskapet som har mest avancerad teknik – den rena realistiska stilen. Och nu vågar hon ge sig ut på allt tunnare is, visar i år en ganska komplicerad bild som förstås är utsökt.

KGS fyller, som sagt, 30 år i år och för att skapa lite feststämning har duon Ingrid Wallin och Linda Strömberg skapat en mängd "partykaniner" som dräller omkring överallt utstyrda på olika vis. Riktigt kul och kaninerna är både söta och komiska och lättar upp utställningen. Dock saknar jag något eget verk av Ingrid Wallin, förra året tillhörde hon pärlorna.