En kväll i bästa Southfork-stil

Det är ingen som helst tvekan om vem som känner sig som mest hemma både på scenen och hela ishockeyarenan den här kvällen.

Hennes första stopp på Sverigesejouren är också hennes första på 29 år. Det finns inget utrymme för smala initierade musikmöten, det är rykande Baby I'm burning, klatchiga Two doors downoch megafavoriten Joleneredan från ruta ett.

I snövit kavaj, väst och strassfransad kortkort kjol, är det historieberättaren Dolly Parton som gör entré. I bästa Betty Boop-manér river hon av sin första, den i barndomen inspelade låten, Puppy Love.

Dolly Parton på Europaturné 2007 är en odyssée genom artistens märkliga levnadsöde. En historia hon frikostig öser ur i de långa mellansnacken, och gjort till sin kanske starkaste gimmick efter att de yttre attributen slutat förbluffa. En historia som ligger till grund för artistens rika låtskrivarskatt och som mitt i det artificiella, konstlade och ytbehandlade, lyser igenom som en jordnära verklighet. En tidsresa till Smoky Mountains, östra Tennessee, där Coat of many colors, Little sparrow, Apple Jack, Me and old bonesoch underbara fraseringen i My Tennessee mountain homehar sitt ursprung.

Men det som lyser starkast på den här Sverigepremiären är ändå artistens fortfarande, efter en 40-årig karriär, sagolika sång. En stämma som går lekande lätt från ett hest vibrerande viskande till en enorm, kristallklar styrka som genljuder och erövrar vartenda tomrum mellan de 8000 betalande i publiken.

Hon plockar fram en bluegrasspärla, The Grass is blue, och tolkar Norah Jones tolkning av stjärnan med en innerlighet och ett inkännande som överskuggar den glimrande, guldfärgade flygeln.

Dolly Parton varvar själv instrument: banjo, elgitarr, fiol och flöjt utan att egentligen tillföra orkestern någonting. Det är The All American-show som publiken i The old worldbjuds på. En iscensättning där minsta möjliga motstånd är lag. Där rekvisitan är märkligt närvarande - om det så är en Elvisimitatör som dyker upp och iscensätter den där kungliga duetten som aldrig blev av, eller ett grand finale till religiöst Hallelujah-moment.

Men det är inte bara Dollys låtskatt som står på repertoaren. När hon tar sig an Kris Kristoffersons Me and Bobby McGeeoch John Lennons Imaginelyser hennes storhet kanske som mest igenom - hon gjuter nytt liv i några av musikhistoriens mest uttajtade låtar. Får en hel ishockeyhall att falla i andäktig tystnad innan jublet utbryter.

Lisa Appelqvist