En monolog som saknar mycket

Det är också bra om det finns ett slags koreografi som samspelar med framförandet av texten och textens innehåll.

Om texten är svag och har ett odramatiskt och allt för "vanligt" innehåll kan det vägas upp av själva framträdandet. Om skådespelaren har förmågan att sätta in poänger och bygga upp illusionen.

Dessvärre har Man i djungelnbrister både i text och framförande.

Kalle Westerdahl harsjälv skrivit monologen som handlar om delar av hans uppväxt i ett präktigt och välbärgat Täby med radhus, bil och pool. I huvudsak speglar monologen Kalles förhållande till sin pappa som är en väldigt vanlig och typisk självgod och egofixerad pösmunk som alltid vet bäst.

Det händer egentligen ingenting anmärkningsvärt i denna uppväxt. Kalle lånar pappas bil och åker fast utan körkort, han har fester, när föräldrarna är borta, som spårar ur, det handlar om otrohet och skilsmässa och pappan dricker för mycket. That's it. Kanske lite väl svagt stoff för att göra en monolog på en timme? Ingen särskilt besvärlig uppväxt i tider av incest, mord, våld och narkotikamissbruk.

De små öar av intressanta och avgörande händelser som ändå finns i texten slarvas bort i en regi som saknar spänst och dramatisk känsla. Det finns ingen fördjupning, det saknas undertext och det ställs inga viktiga frågor.

Till det kommerett framförande som inte är särskilt lyckat. Kanske hade Kalle Westerdahl en dålig kväll? Han lyckas aldrig skapa illusionen av att vi ser och hör både fadern, modern, brodern och Kalle själv i tolkningen. Talväxlingen och gestaltningen fungerar hyfsat inledningsvis, sedan smälter det samman och stundtals låter det som om Jonas Gardell stod på scenen. Jag förstår inte heller greppet med upprepningar som förmodligen ska vara roliga men som bara blir pinsamma. De komiska fullträffarna är få.

Det är omöjligtatt inte jämföra med Bror Tommy Borgströms framförande av monologen Grävskopan,av Henning Mankell. Eller varför inte Krister Henriksson i Doktor Glas? Eller Benny Haags monologer. I dessa tre exempel, som vi också sett på Ystads teater, finns allt som Man i djungelnsaknar. Detta var en föreställning som gav mig absolut ingenting.