En samlares bekännelser

Vissa slänger gamla saker direkt, med det käcka tillägget "har jag inte använt det på tre månader behöver jag det inte". De har det ofta snyggt och prydligt hemma och kartonger med etiketter på. Andra sparar allt, "det kan komma till användning någon gång, kanske". De har ofta överfyllda källarutrymmen, söndriga prylar som ligger i korgar och skålar. De hittar sällan vad de behöver eftersom just den efterfrågade saken ligger längst in och är omöjlig att få tag på. Så de måste köpa nytt, som läggs till samlingarna.

De första kallas "jägare". De köper en sak för ett speciellt syfte, därefter behövs inte saken längre. De andra kallas "samlare". De tror att det stundar hårda tider, de spar för kommande behov, behov som inte är definierade. Förr i tiden trodde man att jägarna var män och samlarna kvinnor. Det har visat sig att det är ohyggligt jämställt i den här branschen. Lika många av varje sort.

Men det finns åtminstone en "mellansort" och det är specialsamlarna, också de kvoterade. På Nordiska museet i Stockholm visas just nu en utställning om denna fascinerande grupp "sakjägare". De som fokuserat på ETT område, som jagat världen runt för att få tag på rätt pryl. Utställningen heter Storsamlaren.

Exempelvis har en person samlat på rörpinnar från fartyg som passerat Gotland. För den som inte är bekant med begreppet "rörpinne" kan förtäljas att varje båt skadas förr eller senare av det hårda vädret och behöver målas om. I kajutan finns några burkar färg att bättra på sprickor och stötta skrov med. Färgen i dessa burkar kan ha stelnat och måste RÖRAS om. Till detta behövs en pinne – en RÖRPINNE, som utföraren efter användandet kastar över bord. Pinnen flyter i land på Gotland och där står en samlare och tar upp den. 120 rörpinnar har han samlat ihop!

Så finns det en som visar sina papier machèföremål från Kashmir. Olika som specialiserat sig på; citruspressar, teaterkikare, vattenmeloninspirerad design, Kindereggfigurer, saker som har med gasballonger att göra, bestialiska mus- och råttfällor, puderdosor, kritpipor, luktsuddisar, ficklampor som är gjorda av plåt mm.

Själv samlar jag på Madonnor, men jag har begränsat mig till södra Europa och Mexiko. Jag höll på att bli hysterisk när jag upptäckte den brasilianska marknaden, för att en kort tid därefter konstatera att östeuropa har en uppsjö av martyrer och ikoner med specifika detaljer. Mitt samlarjag kollapsade av ha-galenskap, tills jag med terapins hjälp lyckades begränsa mig till några få områden och strunta i den katolska världskommersen.

Det är magiskt att vara samlare. Lyckan att få tag på och/eller kunna inhandla ett objekt går inte att beskriva för den som inte samlar.

Tack Nordiska museet för att ni uppmärksammat oss nördar, nu är Världskulturmuseet i Göteborg på gång med en liknande utställning. Jag står redan och bankar på dörren för att se hur många rörpinnar de får in.

Ann Hingströmskriver krönikor varje onsdag i Allehanda.

hingstrom@ebox.tninet.se