Ett liv i andras skuggor
Mannen är skadad, ett skott har träffat honom i nacken. Han är förlamad, medvetandet är bortkopplad. Han är som en död, men han fortsätter att andas.
Natten är tung, ogenomtränglig. Allt som hörs är en och annan bomb som briserar på avstånd. Och den gamla galna kvinnan i huset bredvid hostar rosslande. Men i det kala rummet hörs endast mannens andetag. Hans hustru håller sitt svarta och slitna radband i handen. Om och om igen, samma ord, upprepade timme efter timme: "Al-qahhar, Al-qahhar, Al-qahhar". Ett av Guds nittionio namn uttalat som ett mantra, radbandets nittionio kulor, nittionio gånger om dagen.
I Atiq Rahimis intensiva roman Tålamodets sten, som förra året vann Frankrikes mest prestigefulla litterära pris Prix Goncourt, är en berättelse om hur en kvinna finner en väg till orden. Hur hon återvinner sin röst och sina minnen, där hon sitter vid sin makes dödsbädd när nästan alla andra redan flytt på grund av rädslan att frontlinjen i Afghanistans evinnerliga krig snart kommer att gå rakt genom byn. Hon droppar vatten i mannens uttorkade ögon, hon fyller på behållaren – vilken är det enda som håller mannen vid liv – med socker- och saltlösning. Hon läser dagens text ur Koranen.
Men snart börjar hon tala. Hon talar med sin man för första gången i sitt liv. Hon giftes bort när hon var sjutton år. Mannen var ute i kriget – han var en äkta "hjälte" i Jihad – så hon fick gifta sig med ett fotografi. Det dröjde över tre år innan hon första gången fick möta sin make. "I tio år var vi gifta", säger hon nu när hon äntligen börjat tala. "Tio år! Och först för tre veckor sedan började jag tala med dig… Jag kan röra vid dig … du har aldrig låtit mig röra vid dig, aldrig! … Nu kan jag göra vad jag vill med dig!" Romanens titel Tålamodets stenär hämtad från persiskan. "Sand-e sabour" är en magisk sten till vilken vi kan anförtro allt vårt lidande, våra synder och drömmar, all smärta och alla svårighet, allt kan man berätta för stenen. "Och stenen lyssnar", har hennes svärfar berättat, den "absorberar orden och ens hemligheter". I sin ensamhet, i det kala rummet som omges av krig och död, blir hennes livlöse man hennes sand-e sabour.
Tålamodets stenär, vaggande och suggestiv, som en korsning mellan en bevekande bön och en hatfull litania som släpps lös då orden till slut tränger upp ur minnets mörker. Plågor, lidande, förtryck, våld och ett liv som levts i andra människors skuggor, och aldrig på egna villkor.
Atiq Rahimi berättar historien med korta meningar, laddade med en ovanlig känslomässig intensitet. Det är en gripande och närgången berättelse. Den berör, på djupet.
