Förmodligen konstiga stenar
Jag blåser bort redaktionsdammet, tar ordentlig sats och lämnar datorer och snurrstolar bakom mig.
Tidningen får vänta, nu ska jag ut på kulturell promenad för att inspektera de konstiga stenarna.
Och mycket riktigt – eller fel, om man så vill. Utanför Tackel & tåg, i hörnan vid trafikljuset på Spanienfararegatan, har någon okänslig människa dumpat stenbumlingar i varierande storlek.
En, två, tre... Fyra... Fem...
Oj, då. 13 stycken.
Kolla med kommunen? Ja, jo... Kanske.
Nej, förresten, det ska vi inte alls göra. Ingen trist fakta här. Bättre att kasta sig över stenarna, lustmörda alltihop och rycka på axlarna i skydd av lyckligt ovetande. Den här texten ska vara subjektiv, annars är det inte roligt.
En recension, typ.
Jag får lov att vara elak.
Uttrycket bluffkonst ligger nära till hands. Men det också vara så, att någon ville göra sig kvitt en massa stenbråte och så råkade det bli just här, vid rödljuset där Spanienfararegatan möter Sjömansgatan. Finns kanske ingen kulturell tanke bakom tilltaget.
Fast placeringen kan lika gärna vara så absolut stenrätt och superkonstnärlig att somliga – läs: undertecknad – inte förstår poängen.
Hmm. Okej... Aha!
Hmm. Ja, nu förstår jag! Nu förstår jag vad konstnären menar! En av stenarna föreställer en...
Hrmm.
Vi försöker göra anständig tidning. Bäst att inte tolka och framstå som ett fall för psykologen.
Den liggande jättebumlingen, störst i samlingen, påminner i alla fall om en strandad val. En annan liggande sten symboliserar nog den heliga skriften, kanske livets öppna bok där vi själva fyller de tomma bladen med vis erfarenhet. Eller så är det en kantarell. Kanske föreställer den inte ett jäkla dugg.
Suck. Jag måste vara hopplös som betraktare.
En stående sten, ungefär 180 centimeter hög, symboliserar gud vet vad.
Plötsligt avbryts jag i mina tankeutsvävningar av en förbipasserande man.
– Det är skulpturer, hojtar han.
Orden går inte riktigt fram i motvinden.
– Ja, visst är dom fula, hojtar jag tillbaka.
Mannen närmar sig.
– Va?
– Ja, visst är dom fula!
Mannen upprepar sig.
– Jag sa att det är skulpturer!
– Ah, jaså! Ja, visst är det skulpturer, säger jag och försöker se kulturell ut.
