Försynt Burton räddar Elvisshow

Det är en stillsamt gubbrockig Elvisshow som kuskar riket runt just nu – räddad av en ung, hungrig rocker och en ärevördig oldtimer.

Västgötska The Cadillac Band har specialiserat sig på Elvisimport: i fjor kingens 50-talstrummis DJ Fontana, i år 70-talsgitarristerna James Burton och John Wilkinson. I ett brokigt inslaget paket med Svenne Hedlund, Gyllene Tiders "MP" Persson, Streaplers-sångaren Gert Lengstrand, sångtjejen Alicia Helgesson och countryrockaren Larry Cole från Las Vegas.

Det finns ingen större logik, annat än att Svenne Hedlund, på den tiden han sjöng med "Hepparna" som han säger, blev så tjatig med att smyga in Elvislåtar att skivbolaget lät honom göra soloplattan Svenne sings Elvis.

Det är för den sortens entusiaster – och nostalgiker som tycker sig minnas Elvis levande så sent som i torsdags – som den här tvåtimmars kavalkadshowen funkar bäst.

Något riktigt höftskak blir det inte under uppvärmningen med 50-talslåtar. Fart blir det först när Larry Cole kliver på. Ett fullblodsproffs som låter oss ana "The Kings" ungdomliga energi och djupa baryton. Och en publikkontakt som inte skyggar för att kliva ut och flirta med damer.

I Coles händer är klassiker som Love Me njutbara, och han bryter av med Johnny Cash och sin egen vemodiga balladrockare Where The Rainbow Ends – lite smörigt, men sådant duckade aldrig The King för.

Efter paus kommerde tunga namnen. Elvis gamle kompgitarrist John Wilkinson och parhästen på sologitarr, James Burton, 67-årig studiomusikerlegend. Ingen av dem är några rock'n'rollkillar egentligen, utan hänger sig åt folk- och countrylutande låtar som His Latest Flame. Sansat och ärevördigt.

Spela gitarr kan Wilkinson inte mer, efter en olycksalig stroke, och sjunga... well, det är inte hans starka sida heller.

Det Wilkinson adderar till showen är sentimentaliteten, om än inte nödvändigtvis i negativ bemärkelse. Han gerluft åt saknaden efter "The King", som ju ändå är den vi hyllar, 30 år efter hans bortgång.

Burton tar gärnaett steg bakåt in i tapeten – som dock föreställer honom själv i yngre dar – när Svenne Hedlund sjunger Love Me Tender och medleyt Teddy Bear/Don't Be Cruel. Burtons inpass är lika subtila som sublima, framplockade med rent ljud (bortsett från en knivsudd eko) ur gitarren, som helt opassande för hans spelstil bär vilda flammor.

James Burtons less is more-attityd skapar mer pyrande glöd än flammor. En gentleman med ett vagt Mona Lisa-leende under tangorabatten, så försynt i sitt spel att man förundras över att någon någonsin lade märke till hur bra han är.

Svenne försöker elda på med Hound Dog, där Burton bidrar med ett elegant återhållet solo och sedan nickar uppmuntrande när "MP" svarar med ett mer intensivt inpass.

Det hela är småputtrigt och trivsamt, även om någon av de inblandades pacemaker verkar ha satt tempot. På lördag är det Anderslövs tur.

Lars Thulin

0410-545 20

lars.thulin@allehandasyd.se