Fortfarande i elitserien
Framtiden var inte utstakad. Inget var för sent. Och även om han satt fast i en viss omogen dandydryg attityd, en aning förstörd av sin överklassbakgrund, var han en i grunden sympatisk människa.
Men det varnära att han förtärdes inifrån av en allt bittrare cynism. Världen var ond. Människor var förmögna till verklig, nästan obegriplig ondska. Det gick inte att förneka, och den vetskapen tuggade sig likt en själslig kräfta allt djupare i Erik Winters sinne.
Det var med Dans med en ängeldet började. Och det råder heller ingen tvekan om att Åke Edwardson förnyade den svenska deckargenren. Inte genom att hålla sig till genrens strikta - för att inte säga rigida - regler, utan genom att i princip högaktningsfullt strunta i dem och sjunga sina egen svarta sång om blöt asfalt, mörka nätter, ödsliga avenyer, om en ung kommissaries ensamma timmar med den vällagrade maltwhiskyflaskan inom bekvämt räckhåll. Det var en svart sång om brustna illusioner. Det var en sång om vår egen mörka tid.
Men framför allt var det Åke Edwardsons språk som fick honom att framstå som den svenska deckarens nya hopp. Det var suggestivt, påträngande, nära. Effektivt bröt det sönder den sedvanliga tristessen i genren; luckrade upp och gav oväntade sidobelysningar av gestalterna. Gav dem blodigt kött på benen och stor trovärdighet. Deckaren tog ett kvalitativt språng, blev litteratur.
Egentligen hade detvarit skönt om man kunde stanna där, enbart minnas de bra böckerna. Tyvärr har de senaste romanerna om Erik Winter förlorat mycket av vad som gav de tidigare sin särskilda lyster. En trött rutin har tagit överhanden. Kraven har kanske blivit för stora. Upplagornas storlek och antalet översättningar har måhända blivit viktigare än den litterära halten. Och Åke Edwardsons romaner har blivit mer lika alla de andra i genren, följer alltmer förutsägbara banor. Där språket fordom sjöng en alldeles egen sång är det nu oftare ett tröttsamt maner.
Det är svårt att mjölka en ko som sinat. Men nu är det hur som helst december månad. Plötsligt är det bett i kylan. Löven har fallit sedan länge. Hösten har tagit slut. Detta är dagen då vintern kommer, konstaterar polisaspirant Gerda Hoffner. Det är också Erik Winters sista vinter. Det har, i den fiktiva deckarvärlden, hunnit passera femton år sedan Erik Winter blev kriminalkommissarie. Femton år vid samma rotel, i samma stad med samma jobb. Lik efter lik. Hot efter hot. Bok efter bok.
Den sista vinternär också titeln på den avslutande romanen. Dekalogin är fullbordad. De tio böckerna är skrivna. Edwardson har kommit i mål. Han kan pusta ut och jag får för mig att han är riktigt glad över att slippa sin skapelse Erik Winter.
Redan efter femtiosidor har Åke Edwardson levererat tre lik till kommissarie Winter. Det ena, en begravningsklädd man med välknuten vit slips till den svarta kostymen, flyter till och med in på familjen Winters egen strand i Billdal. De andra två är unga kvinnor som ligger mördade i sängen bredvid sina respektive män - mitt i överklassområdet Vasastaden där även familjen Winter bor. Misstankarna faller snabbt på männen. De plockas in som huvudmisstänkta men nekar envetet till brott.
I Den sista vinternär inte ens Erik Winter hjälten. Det är den nya bekantskapen, den unga och färska polisaspiranten Gerda Hoffner, som inte släpper misstankarna om att någonting annat ligger bakom de egendomliga morden. Och jag undrar om inte Åke Edwardson redan planerar en ny serie deckare med Hoffner i huvudrollen.
Trots invändningarna mot Åke Edwardsons senaste böcker måste det likväl understrykas att han skriver på en helt annan litterär nivå än de flesta andra svenska deckarförfattarna. Det är fortfarande elitserien, även om stämningen är däven, Winter litet väl sliten och berättelserna börjar kännas uttjatade.
