Från Bolshög till Antarktis

Nu är det inget svårt vemod som kräver vård på anstalt för sinnessjuka eller religiös inblandning. Det är mera av en stillsam tillbakalutad reflektion och inte en nedstämdhet eller alls någon förtvivlan. Jag ser också i hösten en otålighet att hinna med, både hos fårflockarna på ängen och hos koltrastarna bland fallfrukten. Hasse Karlssons akvareller ger mig dessa funderingar, han fångar i sina bilder både en stämning och en samtidskänsla, vi som ser är närvarande i hans landskap både med en höstdov brunhet eller en sommargul grönska. Varje årstid äger sin karaktär och sina förtecken och de går att avläsa och kalibrera i varje bild. Det är självklart en personlig konstnärlig gestaltning, men även en personlig tolkning och den är gränslös och inte bunden till tid. Och det finns aldrig någon anledning att dra upp gränser eller delge en formel för seendet, det skapar bara hinder och alla reservationer ger tvång. Det är bara att bjuda in till ett samtal och till reflektioner. Hasse Karlsson håller sig till tre teman i sin utställning med ett trettiotal bilder, de är landskapsbilder, husinteriörer och erfarenheter från en expedition på Antarktis. Moderniteten arbetar inte bilderna, det är ofta något bortglömt, undanskuffat, använt och ting som har sett bättre tider. En avstyckad gård som har sin framtid bakom sig som odlingsenhet, en nästan övergiven pinnstol, en järnkamin utan funktion och en lite stökig interiör från ett rum som verkar övergivet. I rummet finns en soffa som tillsammans med alla andra soffor har samma ursprung i beduinernas kamelsadel med dess kudde. Jag ser i bilderna en ödslighet och en övergivenhet som skapar skilda känslor som av nostalgi och gamla tiders stadighet. Men jag känner ingenting av tråkighet eller tristess snarare att det finns ett värde i att uppmärksamma det självklara och det allra nyttigaste som en stege eller en byrå. Landskapsbilderna är avskalade i sitt innehåll en huskropp, ängar, jordlotter och himmel, färger och former skapar tillsammans en känsla och ljuset i utebilden styr intrycket liksom i interiören med soffa där flak av ljus faller in genom fönster och dörr. Jag säger inte att det är så, jag ser det så och min upplevelse leder till en förståelse som jag kopplar till mina tidigare erfarenheter. Hasse Karlsson blir gladare och mera upprymd när han förmedlar sina bilder från Antarktis och rör sig i pingvinlandskapet, jag ser bara adéliepingviner, den mest talrika arten. Han har fångat pingvinens karaktär och rörelsemönster på ett suveränt sätt med ett fåtal färger och han låter isljuset dominera i bilderna. Pingviner är som människor men de är fåglar! De nya bilderna från Antarktis är spännande och nyskapande för Hasse Karlsson men jag föredrar det där enkla, bortglömda och förbisedda tingen som en hink i hörnet, där visar han en självständighet i både form- och färgspråket som kan utvecklas ytterligare och bli bättre. Det motsäger inte utflykter. Hasse Karlsson är inte bättre än Lars Lerin, men han är lika bra.