Furiöst farväl av Hellacopters

Få band har faktiskt lagt av med flaggan i topp, och av tisdagens spelning att döma - Hellacopters sista i Skåne - så är det det de gör.

De spelar som om varje låt vore den sista. Vilket inte är befrämjande i alla lägen, i synnerhet när bandet ska sakta ner i Stoogesinfluerade Rock Hammereller No Song Unheard. Hellacopters är byggda för fart. Och för lördagar. Å andra sidan är alla dagar lördag i Hellacoptersland.

Från ett hobbyband - eller ska vi säga kärleksband? - som i buzz-syfte landade med helikopter (förstås) i Hultsfred för ett tiotal år sedan, till landets mest respekterade hårdrocksband, så envetna i sin riffglada röjar-rock'n'roll att artister som en gång influerade dem - MC5, Dictators, Ramones - blivit influerade tillbaka.

Hösten 2008 är de ett så samtrimmat rockmaskineri att den första impulsen är att backa och snegla efter utrymningsskyltar. Fronttrion av Kenny Håkansson, bas, Nicke Andersson, gitarr och sång och "Strängen" Dahlqvist, gitarr, är virtuosa var för sig men tillsammans något slags edsvurna män från en western eller krigsfilm. Var och varannan låt innehåller en gitarrduell mellan Nicke och Strängen, inte precis oförutsägbar men väl uppbyggd och krattad för.

Bakom dem jobbar trummisen Robban Eriksson som en galärslav som lovats fri lejd vid framkomsten, medan Boba Fett bakom klaviaturerna faktiskt får jobba hårt bara på att höras och att göra sig nyttig i ljudbilden. Det gör han, ärligt talat, mest på renodlad percussion eller genom att använda klaviaturerna perkussivt.

Även om bandet rent stereotypt står för nästan formelmässigt riffbaserad maxvolymsrock, så var det länge sedan det var allt de var. I kväll kan de blanda och ge från en lång karriär, från de tidiga, max-skitiga numren till nästan poprockiga saker som allsångsfavoriten I'm In The Bandoch mer melodiskt utvecklade, 70-talistiska rockare som Take Me On.

Det är trångt om saligheten, och värt att konstatera att inte ens på ett ställe som Mejeriet, där man ser bra överallt, ser man bra när det är fullsatt. Men vi är lyckliga.

Extranumren är generösa, och bjuder bland annat på Queens We Will Rock Youi furiös höghastighetsversion, och ett dramatiskt outro snott från Beatles (sticket ur She's So Heavy).

Jag bugar och säger, på klassiskt Hellacoptersmanér: Tack som fan!