Gamla gubbar biter bäst i Parneviks sista show
Det är osäkert om Bosse Parnevik är kungen av imitationer för folk som är födda på 70-talet och senare - så som han var för dem födda tidigare. De skulle kanske snarare nämna Jörgen Mörnbäck eller Göran Gabrielsson (från radions Public service). Och det gör faktiskt Parnevik också:
- Imitationsmässigt tycker jag de är bättre än vad jag någonsin var, säger den numera 70-årige entertainern ödmjukt.
Numera övar han inte in några nya gubbar, och tänker inte alls i de banorna när han ser exempelvis vår nye statsminister i tv.
- Både Reinfeldt och Anders Borg är ju dessutom helt ointressanta. Förut hade jag det hela tiden i bakhuvudet. Men nej, nu har jag lagt ner det.
Showen Gubbröraväxte faktiskt fram ur ett föredrag som Bosse höll. Plötsligt insåg han att där fanns idén som han gått och letat efter för en helt ny show. Att helt enkelt berätta om sin scenkarriär, möten med ministrar och artister, plus väl valda imitationer varvade med gamla tv-klipp på sådana som Sten Broman, Anders Gernandt, Bengt Bedrup, Beppe Wolgers med flera. Runt 80 "gubbar" finns i Parneviks påse, och så gott som alla är med nu, i någon form.
Första gången Bosse Parnevik syntes i rutan var på 50-talet. I en direktsändning från Nalen i Stockholm gjorde han både Povel Ramel, Charlie Norman och Ingemar Johansson. Den sista showen - som han trodde då - gjorde han 1993 i Stockholm tillsammans med bland andra Monica Zetterlund och Robert Gustafsson.
Sedan har Bosse bara varit verksam bakom kulisserna, jobbat som kompanjon åt Hasse Wallman och översett föreställningar på Chinateatern och Engelen i Stockholm.
- Men fick jag in en show på 2000-talet också, så skulle jag ju kunna säga att jag hållit på i fem decennier, förklarar han.
Funkar de gamla gubbarna på en ny publik?
- Nä, konstaterar Bosse lakoniskt. Men det är gammal publik!
Besökarna i Stockholm bestod till 75 procent av 50-plussare, enligt Bosse, och nostalgin väger tungt.
- Jag tror faktiskt att nya gubbar bara skulle förstöra, funderar han.
Han har pratat med en del av de ungdomar som ändå kommit, ditdragna av entusiastiska föräldrar. Och de har haft kul, även om de inte känt igen alla gubbarna.
Vissa är dock svåra att ta upp igen. Som Olof Palme, som Parnevik lade ner direkt när statsministern blev mördad 1986.
- Han var lite av min favorit. Jag brukade upplåta en frågestund på slutet av showerna, och Palme kunde få alla möjliga frågor.
- Ibland glömde folk att det faktiskt inte var Palme som stod där, blev förbannade och började skrika. Då lät jag Palme skrika tillbaka. "Babianhannar, det är vad ni är! Villaägare!" ryter Parnevik, och förvandlas för ett kort ögonblick till figuren han inte gör.
Han blev själv illa berörd när På håretdrev med Palme, och känner inte att tiden är mogen ens nu.
De flesta av sina offer har Parnevik också träffat. Alla utom Ingmar Bergman. Men de talades vid på telefon.
- Bergman blev jätteglad, och det trodde jag aldrig, berättar Bosse. Men han sa "du som fått hela Sverige att skratta!" Och det var ju snällt sagt. Men jag sa inte "tack detsamma!"
I regel har folk varit smickrade över att bli imiterade. Med ett undantag: Ingemar Johansson.
- Jag gjorde jämförelser med olika djur, som slaghöken där "honan överger hannen efter parning", berättar Parnevik, med syftning på Ingos havererade äktenskap.
För säkerhets skull försökte han nå Ingo i förväg, men lyckades inte. Några veckor senare hörde boxningsmästaren av sig, berättar Bosse Parnevik:
- "Jag har hört att du gör dig lustig över mitt havererade äktenskap", sa han. "Att honan överger hannen efter parning. Det är fel, för hon blev sparkad ur boet!"
