Girlpower dominerade plottrig afton
För andra veckan i följd lyckades Melodifestivalens mångmiljonpublik med konststycket att rösta fram helt rätt bidrag till finalen i Globen. En tvättäkta schlagerschlager och så ytterligare en ballad, den fjärde i ordningen – finalen lär bli en stillsam tillställning om The Ark går ut först. Tyvärr fick det rent musikaliska exceptionellt sparsamt med fokus i samband med Andra Chansen i Nyköping.
Istället var det det från grunden omformaterade tävlingsmomentet som debatterades och kritiserades (nej, faktiskt inte en enda nöjesskribent har rosat upplägget) friskt under hela veckan. Orättvisan kvarstår naturligtvis som huvudintryck, men framför allt så upplevde åtminstone jag det nya duellkonceptet som hysteriskt plottrigt. De bidrag som avancerade till andra röstningsomgången framfördes alltså två gånger vardera, och i kombination med historiens kortaste och mest obefogade snabbgenomgångar hann man bli måttligt utled på melodierna lagom till kvällens slut.
Totalt tolv scenframträdanden inom loppet av sjuttio minuter alltså, vilket ledde till att alla tankar på mellanakter fick skjutas på framtiden. De rapidaktiviteter som klämts in användes endast för att slå ihjäl tid under rösträkningen. Och även om det är ganska underhållande att se Kristian Luuk mata Uno Svenningsson med estnisk cheesecake känns det ändå som att dötiden kunde använts till något aningen mer konstruktivt.
Beträffande den som tidigare nämnt underuppmärksammade tävlingen renderade den i två högtidliga fåtöljjubel för undertecknad. Dels ett uppriktigt sådant när Skånes hopp Sanna Nielsen inkasserade sin välförtjänta finalbiljett. Men också ett kallblodigt skadeglatt när krullugglan Magnus snuvades på sin tilltänkta Stockholmsresa än en gång. Nog för att Sonjas finstämda kärleksförklaring är en minst sagt storslagen komposition, men tillfredsställelsen över att den smått oseriösa marsch-allsången (marschallsång är något helt annat) gick miste om en startposition i Globen var trots allt störst.
Annars var kvällen inte särskilt upphetsande. Tack vare Youtube kunde vi ju redan varenda strof och danssteg utantill, så det mest uppseendeväckande var den handfull klädbyten som genomgåtts. Nanne glänste i en röd galaklänning som gjorde sig betydligt bättre till låtens tema, Elin Lanto var bedövande vacker i vanlig ordning, och Irma Schultz Keller hade matchat sina smurfblå strumpbyxor med den indiska marknadens fulaste ryamatta. Varför är inte hon stylist?
Oscar Sundell ämnar beslagta hela Christer Björkmans uppsättning kostymvästar under sin Stockholmsvistelse.
oscar.sundell@hotmail.com
