In Flames

(Nuclear Blast) Mörksens makter må förlåta mig, men jag har lite svårt att hålla mig för skratt när jag lyssnar på dödsmetall. Det är lite som Martin "Rocky" Kellerman noterade: är det meningen att man ska bli skraj för en 30-åring med lösöron? Okej, In Flames har inte lösöron. De gör skittuff, asförbannad hårdrock där sångaren Anders Fridéns genretypiska kolkällargruff understundom dubbleras av en mullrande demonröst, och det är... ja, skitgulligt. Man vill krama killarna och bjuda på saft och bullar. I ett gytter av snorsäkra taktbyten och nedstämda gitarrer gör Göteborgsgossarna överilat hård musik som gör misstaget att anta att råhet följer ur brutalitet. Det gör det inte. Nödvändigtvis. Men det finns ljuspunkter, framför allt i meloditänkandet, en dynamisk, varierad produktion samt det faktum att den pompösa lyriken är i det närmaste ohörbar. Pain-pastischen "The Quiet Place" är en öppning mot större tillgänglighet, och i "Dead Alone" låter de som E-Type skulle ha velat göra - om han varit pigg på kommersiellt självmord.