Ingen poesi utan smärta
- Jag är inte lika arg längre.
Ett vackert landskap, men det tar död på dig om du inte ser upp. Det är Les Murrays ord om New South Wales bördiga jordbrukstrakter på den australiska landsbygden, barndomens Bunyah.
Trots det tvekade han aldrig att flytta hem igen från Sydney när hans far inte längre klarade sig själv, den flytt han skriver om i nyöversatta Den svarta hunden. På faderns tomt hade Les Murray byggt ett hus, redan då med tanke att en gång flytta tillbaka.
För läsaren ter sig flytten 1985 både självklar och märklig. Les Murray har alltid varit nästan trotsigt solidarisk med landsbygden och dess befolkning. I sina dikter skriver han om aboriginernas skogsbruk, om gräs som brinner och den australiska bushen. Men också om skolan som ett helvete, om flickorna som mobbade honom och pojkarna som hejade på. I sin mest kända diktsamling Subhuman redneck poemsfrån 1996, i svensk översättning Dikter från den efterblivna landsbygden, skriver han om barn som förtär varandras värdighet: "Att jag var fet var allt jag fick höra på min nya skola i stan./På rasterna begick ungarna erosmord: ströp det sexuella modet." (Ur Brinnande begär.)
Ungefär ett år efter att han återvänt till hembygden med sin familj mötte han en gammal klasskamrat som använde hans smeknamn från förr.
- Allt gammalt fanns i mitt huvud utan att jag visste om det, och det började koka över. Där börjar historien om den stora tryckkokaren.
- Många säger att du aldrig kan återvända hem. De har fel. Du kan återvända, men du kommer upptäcka att demonerna väntar på dig. Jag flyttade hem igen och upptäckte att jag kommit hem för att bli tokig.
Tryckkokaren är Les Murrays ord för alla plågsamma minnen som plötsligt väcks till liv.
Depressionen är ett faktum och det är den som Les Murray kallar "Den svarta hunden", samma benämning som Winston Churchill en gång använde om sin sjukdom. Boken med samma namn är ursprungligen ett långt föredrag med titeln Killing the black dog.
- Jag var tydlig med att om Killing the black dogska ges ut på svenska måste jag skriva till ett efterord. Jag har nämligen lärt mig en viktig sak. En depression blir du aldrig av med. Jag trodde det, men du kan inte döda den svarta hunden.
En outsider som inte passar in i det vänsterintellektuella kulturlivet, den motvalls poeten som försvarar den australiska bonnigheten mot stans kultursnobbar. Så har Murray ofta framställts, samtidigt som hans dikter ibland presenteras med en brasklapp. Den svåra uppväxten, modern som dog tidigt, mobbningen i skolan och familjens fattigdom har ofta använts som ursäkt för hans kompromisslösa fördömanden och obekväma ställningstaganden. "Murray har för vana att jämföra människor och saker han ogillar med nazister", skriver till exempel en amerikansk kritiker, och syftar på en av hans mest kända dikter, Rockmusik: "Sexualiteten är nazist. Det visste varenda elev på skolan där du gick (...) Varför är alla vackra nazister så grymma?"
Men det politiska ligger i det förflutna, säger Les Murray i dag.
- Jag har slutat skriva om politik. Jag är inte lika arg längre. Det hörde till min galna period, det höll mig sjuk. Det bästa jag har gjort var att skriva om förföljelsen av individuella kvinnor och om mobbning. Allt jag skrev var sant, men det kostade för mycket i form av min hälsa.
Oavsett vilka kontroverser hans åsikter och skrivande har rört upp så är det inte politiken som påverkat hans skrivande mest. Sonen Alexander som har autism har genom alla år betytt mer för hans arbete än alla bönder i New South Wales.
- Alexander blir aldrig frisk till skillnad från mig. Det är ytterligare en sak jag har känt skuld för, att jag förde honom till världen. I dag vet jag att även om det stämmer så har jag aldrig haft annat än goda intentioner. Om någon sade till mig att Alexander skulle bli frisk om jag dog, så skulle jag dö i morgon. Men det erbjudandet kommer jag aldrig få. Och det är ingen mening med att dö utan att veta säkert att han blir frisk.
